Peanuts - den förlamade hunden
Det här är historien om Peanuts, den förlamade hunden. En hund som egentligen inte borde ha överlevt, men som min snälla vän Karen inte gav upp hoppet om…Peanuts hittades halvt medvetslös i en rondell mitt på motorvägen där hans ägare hade dumpat honom. Han var helt sönderslagen och hade ett stort hål på höften där det kröp larver.
Anledningen till hans skador? Bybor som hade jagat honom och slagit honom med pinnar.
De ville helt enkelt döda honom för att han var en ung hanhund som tog plats i byn, det vill säga försökte para sig med alla honor och antagligen var en väldigt glad, hoppig, bitig och leksen typ.
Peanuts hade en ägare, men denne gav upp hoppet om honom och lät helt enkelt grannarna och byborna slå honom. Någonstans i all misshandel, som jag antar pågick i flera dagar, tog dock ägarens ”goda” samvete över och han kunde inte låta hunden bli slagen längre. Tydligen hade han försökt lämna in den halvdöde stackaren hos olika dog shelters, men ingen ville ta in honom då han ju skulle dö av sina skador i vilket fall som helst. Så ägaren tänkte att jaja, lika bra att dumpa hunden någonstans där han kan självdö. Sagt och gjort, en rondell på motorvägen fick bli hundens sista viloplats…
Peanuts hade dock turen att bli upphittad av någon snäll människa som tog med honom till WAG, kliniken jag har skrivit om tidigare, där de påbörjade hans behandling. Ingen trodde dock att han skulle överleva, han var helt förlamad från midjan ner och hade väldigt infekterade sår. Jag har sett bilder på såren (vill dock inte lägga upp bilderna här…) och Karen berättade att hon nästan kunde få in hela handen i hålet som hade bildats där han hade slagits.
Alla gav upp tanken på att Peanuts skulle överleva. Alla utom Karen som sa att hon kunde ta med honom hem till sig för att försöka ge honom en chans att bli frisk.
För några veckor sedan följde jag med Karen hem på en kopp te och då tog vi ut Peanuts på gräsmattan där han fick krypa runt. Karen får hjälpa honom att gå genom att lyfta upp bakbenen med en handduk så att han kan dra sig framåt med hjälp av frambenen. Ibland klarar han att stå själv i några sekunder och rörligheten i ett av bakbenen har kommit tillbaka något efter de drygt tre månader Karen behandlat honom. I början fick hon till och med hjälpa honom att gå på toaletten för blåsan funkade inte som den skulle.
Karen har även en pool där de försöker motionera regelbundet för att få upp rörligheten i bakbenen.
Peanuts är verkligen jätteglad och JÄTTEKÄR i Karen, haha. Vilken underbar människa hon är som inte ville ge upp hoppet och det går ju faktiskt framåt – om än långsamt, långsamt.
Heja Peanuts!!
