Nu skriver jag om mat
Hemma hos oss har det nu varit en obehaglig utveckling gällande mathållningen. Min mathållning alltså. Det visar sig att lillhusse har trott att jag skulle ha dubbelt så mycket mat som det står på fodersäcken – det ska jag ju egentligen också, de försöker svälta mig – så matte säger att jag är TJOCK nu. Ärligt talat, vem hinner bli tjock på en knapp månads så kallad övergödning? Å andra sidan brukar ju mormor ge bara en tredjedel (eller typ hälften bara, eller inte ens det) av vad jag ska ha så det ena kanske tar ut det andra.
Det är bara människor som håller på och fixerar sig så här vid om man är tjock. Varför är det så himla viktigt att man ska ”se revbenen” egentligen? I mitt tycke är man snarast på dödens svältbrant om ens revben syns.
I alla fall tänkte jag berätta att vi har några rutiner när jag serveras mat. De är jättetråkiga och helt onödiga, men så här går det till.
1. Min mat hälls upp i min matskål. Vatten hälls på, GUD vet varför.
2. Maten och vattnet ska stå och ”gosa sig” i evigheter. Det luktar jättegott och jag dreglar ihjäl mig nästan.
3. Jag dör nästan, men ska vänta och vara snäll, illustreras här:
4. Maten ställs ner på golvet. Jag ska sitta ner.
5. Jag ska titta matte i ögonen och inte inte inte titta på maten. Sedan säger hon ”var så god”.
6. Jag äter maten. Sedan är maten slut. Det tar ca 32 sekunder från ”var så god” till att maten är i min mage.
Sedan är det alltså flera timmar, en hel dag eller en hel natt, tills jag får mat igen. Det är inte hållbart. ”Tjock.” Pyttsan.
