När isen brast
När insjöar och åar täcks av is öppnas nya vidder upp. Vintern bjuder på fantastiska naturupplevelser och härligt frostiga äventyr med våra hundar. Men tidig vinter och vår bör man vara extra försiktig. Isen kan brista. Det glittrande locket över vattendragen är förrädiskt. Isen kan vara oanat svag intill land, vid uddar och där vattendrag möts.
Varje år sker drunkningsolyckor, vissa med dödlig utgång. Jakthundar är en utsatt grupp men även sällskapshundar kan råka illa ut. Som Selma… Låt mig berätta om Selma och om Boots.
”Han slet sig, slog dövörat till och sprang iväg längs kanalens kant. Kvar stod jag, till en början irriterad över att han slitit kopplet ur näven på mig och att han inte lyssnade på inkallningen. Men snabbt förstod jag att något inte stod rätt till för så här brukade han inte bete sig. Han sprang så snabbt och nosen svepte samtidigt över den isbelagda kanalen. Han verkade vädra intensivt, leta efter något. Det visade sig vara någon. Boots, en dalmatiner på fyra år var verkligen ingen tränad räddningshund. Men denna dag blev han en.
Jag sprang, ropade hans namn mellan forcerade andetag och var nära på att rusa rakt in i en kvinna. En kvinna som också skrek ett namn. Hon stod med ett koppel hårt hållet mot bröstet, kinderna var fuktiga av gråt och rösten sprack, ”Selma, Seeeeeelma!!”. Hon – likt Boots – flackade oroligt med blicken över isen. Jag skulle precis fråga henne vad som stod på när jag avbröts av målmedvetna skall. Boots skällde intensivt mot ett mörkt parti ute på isen en bra bit ifrån oss. Ju mer han skällde desto mer rörde det sig därute.
Jag och Jenny (som kvinnan senare presenterade sig som) sprang efter honom och fick syn på Selma som kämpade febrilt för att hålla sig flytande. Hon kastade upp huvudet över ytan, drog in luft och slängde upp tassarna mot iskanten, som bara brast, gång på gång. Hon försökte ta sig tillbaka till land, mot oss, men sjönk ner i det iskalla vattnet bara för att tappert kämpa sig upp över ytan igen. Och igen.
Paniken slog sina isande klor i både mig och Jenny. Vi försökte tänka klart och snabbt ta oss ut på isen, lade ut grenar och använde koppel som säkerhetslinor. Men isen var för tunn. Den brast för oss så som den brast för Selma. Selma vars blick vid det här laget var full av fruktan. Skriket hennes matte slutligen gav ifrån sig minns jag än idag. Ett skrik färgat av ett förlorat hopp, ett skrik som förväntar sig död och sorg.
Paniken må ha förlamat oss men inte Boots. Medan vi förlorade hoppet slutade han att skälla och började tänka. En bra bit bort, på andra sidan kanalen, var vattnet öppet mot land. Han fick syn på möjligheten. Inte vi. Och utan en tanke på sin egen säkerhet rusade han rakt över isen. Jag skrek först i fasa men slutade tvärt. För han gjorde inget dumdristigt, han sprang inte mot Selma. Han rusade på säkra tassar över ett helt annat parti, ett tjockare parti.
Väl över på andra sidan skenade han i full galopp mot öppningen han sett. Därifrån skällde han, inte som innan, inte intensivt utan lugnt, metodiskt samtidigt som han gjorde lekinviter vid strandkanten. När det inte hjälpte tog han sig ner i vattnet och slog med tassarna mot ytan, plaskade ljudligt som för att fånga hennes uppmärksamhet.
Jag och Jenny häpnade, tiden stannade, kaoset tystnade. ”Titta på min hund” sa jag, ”Titta inte på Selma”. Vi tittade och pekade på Boots och såg slutligen att Selma som tappert kämpade i det kalla vattnet vände blicken mot andra sidan land. Mot de vänliga skallen. Med sina sista krafter slog hon sönder isen i rätt riktning och kunde börja simma mot Boots. Jag och Jenny slog händerna över våra munnar för att inte skrika rakt ut av lycka och riskera att förstöra allt.
Tvåhundra meter längre upp låg laxtrappan med gallerbron. Jag slet tag i Jennys jacka och vi rusade dit, vi tog oss över bron och när vi närmade oss hundarna låg Selma på sidan. Hon var stilla, så stilla. Utslagen av kyla och utmattning. Boots låg bredvid, tätt intill, han slickade på henne, låg nära och tittade oroat efter oss. Han lämnade inte hennes sida förrän Jenny var framme och tog över. Han lämnade aldrig hennes sida.
Boots finns inte idag, detta är en sann historia som hände för 27 år sedan. Men än idag definierar den här dagen honom. En magisk hund, en hjälte! Inte bara min utan även Selmas och Jennys. Boots räddade livet på Selma den där dagen. Och de förblev faktiskt vänner. För vi höll kontakt och fortsatte att promenera längs med kanalen, tillsammans, hundarna lekte ju så fint. Den där hemska dagen knöt de ett band som varade två hundars livstid. Även som grånosar strosade de längs med vattnet och Selma hade stort tålamod med Boots eviga förmaningstal om att inte nosa på iskanten om våren.”
Text: Caroline Alupo. Foto: Getty Images.
Caroline är etolog, hundpsykolog och hundinstruktör. www.carolinealupo.se
