Leif och Onyx söker efter hundar och människor som försvunnit

Vem är du? Leif Bengtsson bor tillsammans med min familj och hundar i Huddinge.

Var bor du? Med familj och hundar i Huddinge, men vi har köpt går utanför Malmköping. Ambitionen är att här bjuda in till träning i sök för fler.

Vad heter dina hundar? Halvbröderna Onyx och Xatu, båda är 10 år. De är bordercollie blandisar. Onyx och Leif blev godkända id sökare i Tullinge Trackers 2019. Det tog 2 år av träning för att bli godkänd. Xatu är inte id-hund. Han är jätteduktig men är mer begränsad.

Leif och Onyx var med i söket efter Tjorven – och om det sökandet kan du läsa mer om i Härliga Hund nr12?

Hur kom det sig att ni började träna id-sök?

Det fanns flera anledningar till att jag började träna just id-sök. Att lyckas få två lika gamla halvbröder att hålla sams är en av utmaningarna och det gällde hitta olika sätt att stärka relationerna. Som familj var vi ofta ute på olika äventyr. Vi vandrade i fjällen, besteg berg, cyklade och åkte skidor. Vid några tillfällen tänkte jag att det kunde vara bra att träna Onyx i att hitta oss om jag eller någon annan hamnade i en lavin. Så jag började testa. När jag såg vilken otrolig fysik Onyx hade samt att det  endast tog minuter att hitta tre nedgrävda t-shirtar i ett lavinområde blev jag mer taggad. Och Onyx tyckte detta var det roligaste han gjort. Efter det blev alla mina kompisar, familj, ungar och kusinbarn utsatta för att bli begravda i olika snöhögar.

Men det går det väldigt få laviner i Stockholm där vi bor, så jag fick försöka hitta ett annat sätt att träna. Stockholm med omnejd bjuder på minst lika stora äventyr i sin minst sagt vilda och varierande natur. Och det händer ofta att husdjur, men också att människor förvillar sig eller råkar illa ut på olika sätt även i Stockholms natur.

Leif och Onyx ute på sök.

Hur går ett sök till?

Ett id sök ekipage ska kunna utgå från en individs doft och sen söka efter just den individen. Till exempel kan man låta hunden lukta på en individs klädesplagg för att sen följa just den individens spår, eller hitta den individens borttappade saker. Utomlands kallar man ofta detta för Man tracking.

Men det spelar egentligen ingen roll om doftprovet (vad vi inom id-sök kallar smellern) kommer från en människa eller ett djur. Man kan i princip även söka efter till exempel exotiska växter. I grunden tränar vi på ungefär samma sätt som specialsökhundar eller räddningshundar, men vi byter doft så ofta vi kan för att vänja hundarna att söka efter den nya doften/individen de nyss blivit presenterade för.

En stor brist är att ständigt hitta nya figuranter som är villiga att gömma sig. Att hitta päls från olika djurindivider är enklare. Och det springer bort fler husdjur än människor så många av oss specialiserar sig på just husdjur. Jag och Onyx söker oftast på hundar. Ibland söker vi även på människor om någon frivilligorganisation som Missing people eller FIKK kallar. Vi har även sökt efter katter, hästar, och även sköldpaddor! Vi fick även en fråga om vi kunde hjälpa till med en förrymd papegoja men där sa vi nej. Trolla kan vi inte än. Och Onyx är ingen fågelhund.

Vad gör Onyx till en bra sökhund?

Jag fick kontakt med Agneta Siwerts på Rikstens hundsportcenter som tränar bland annat id sökare. Hon var med och startade Tullinge Tracker där vi har organiserade träningar ett par gånger i veckan och testar oss varje år.

Det är ett härligt gäng med många olika hundar med flera olika förmågor. Det är en av sakerna man lär sig efter ett tag, att olika ekipage och hundar har olika förmågor. En del är kanske bättre på att hänga i spår, medan andra går upp i sök och vittrar i vinden snabbare. En del är lugna och metodiska och missar aldrig ett föremål och har bra markeringar. Andra scannar av stora områden snabbt och självständigt, men missar kanske detaljer och föremål. En del jobbar bra i urban miljö men andra blir kanske lättare störda i den miljön. Luktminnet och diskrimineringen av dofter och under olika störningar är något vi alla tränar. 

Onyx och jag är bra på att snabbt scanna av större områden i typisk skog- och bergsterräng. Han är medelgod i doftdiskriminering och i luktminnet, men använder även syn och hörsel och sin goda fysik i sitt sätt att söka. Han gör av med mindre energi genom att göra större svängar än att ligga med nosen tätt i backen. Vi blir ändå ständigt bättre att spåra i olika miljöer och vi jobbar hårt med just noggrannhet och markeringar. Med lite tur kan vi på dygnsfärska spår hitta en enkrona på en 3 hektar stor åker eller på en större asfalterad parkeringsplats. Vi blir inte så väldigt störda av vilt som harar eller rådjur. Men har där varit många andra hundar så får vi problem och tikdofter är svårast att konkurrera med. Starka ljud som fyrverkerier gillar vi inte. Men enstaka höga smällar, maskiner eller motorfordon bryter oss oftast inte.

Hur ofta är ni ute på sök?

De flesta gör detta på en begränsad fritid och mest för att det skapar en god relation med våra hundar. En del av oss är oftare ute på skarpa eftersök och tar det mer seriöst. Jag och Onyx försöker göra 5 till 10 skarpa sök om året. Träningen mellan varje sök är viktig. För om vi inte hittar det vi söker så kan hunden tappa intresset eller ändra förmåga. Då är det fantastiskt att tillhöra en större och bredare träningsgrupp. Utan det hade ingen träning fungerat.

Jag kommer ihåg första gången jag och Onyx var med och hitta en hund som satt fast ute i skogen. Jag vill minnas att den hade suttit fast en hel vecka och tiden började rinna ut. Vi sökte tillsammans med ett annat id-sökekipage då vi plötsligt får se två lysande ögon i pannlampans sken. Runt om var den mesta vegetationen avgnagd. Hunden hade grävt ett litet hål där det samlats vatten. Mitt där stod hunden insnodd i sin lina och viftade på svansen som att inget hade hänt. Jag kan känna tårarna än i dag när jag tänker på att vi vid tvåtiden mitt i natten kunde ringa det där samtalet till ägarna och berätta att hunden är hittad vid liv. Sen den dagen var jag och Onyx fast i att träna id-sök. Men det hade aldrig blivit så utan ett bra team och bra träningskompisar.

Vilken är den viktigaste träningen?

Det viktigaste med vår träning och våra tester är att vi får så mycket självkännedom om våra egna förmågor, att vi sen vet ungefär vad vi klarar och inte klarar. Att vi sen inte går ut och lovar och hoppas på för mycket. Vi och våra hundar är levande varelser med lite olika förmågor och under ständig utveckling. Och även om vi under träning kan hitta en enkrona på en stor åker så händer det även att vi missar en figurant på några meter när. Inte så ofta numer men det händer. Det är viktig kunskap och ger en god öppenhet och inkludering i träningen, och öppenhet för samarbete med andra.

Även när vi är ute på skarpa sök och möter andra sökekipage som utbildat sig på annat sätt i andra grupper, så möter vi samma öppenhet och anda. Det är superhäftigt hur våra härliga hundar förenar oss. Och det är en stor fördel för ofta handlar ett lyckat eftersök på hur väl vi lyckats samarbeta med andra.

Hur kan ett sökuppdrag gå till? 

Det enklaste är om hunden eller det man letar efter ligger fast. Har man en bra utgångspunkt och kommer ut relativt tidigt kan man klara ett sådant eftersök själv. Men detta är ett särfall och händer inte så ofta. Kanske mer ofta om det handlar om att leta efter människor som inte rör sig så fort. Men där kommer andra svårigheter in som att vi sällan kommer ut snabbt nog och att officiella resurser som till exempel polisen självklart har prioritet.

Det vanligaste eftersöket är snarare att vi kommer ut flera dagar efter att till exempel en hund rymt och att den troligen är mycket rörlig. Man har sällan färska och säkra spår att utgå från. Kanske bara en någon dag gammal och osäker observation. Då krävs det en helt annan taktik. Ofta är flera sökresurser inblandade och man måste jobba mer försiktigt så man inte skrämmer bort hunden och på så vis förvärrar situationen. Till slut brukar det resultera i någon form av sannolikhetskalkyl där flera markeringar från flera hundekipage kompletterar och bekräftar varandra och detta i samband med all annan information. I de här fallen är det sällan vi id-sökare som till slut lyckas fånga in rymlingen, även om det händer det också. Mer troligt är att vi kan ringa in ett område där hunden sannolikt rör sig och hur den rör sig. Och då kan de som är duktiga på infångandet jobba mer optimalt genom att till exempel sätta ut fällor. 

Onyx under söket efter howavarthen Tjorven i mars 2023.

Berätta om söket efter Tjorven?

Sökandet efter Tjorven hade det mesta som vi id-sökare och hundsökare kan råka ut för. Tjorven rymde med sitt kraftiga koppel efter sig och vi trodde på goda grunder att hon måste sitta fast.

Söket verkade till en början så enkelt. Men en snabbt annalkande snöstorm och snabbt fallande temperaturer satte igång tidspressen och samtidigt blåstes alla liggande spår bort. Den extrema terrängen tog formligen musten ur oss. Där vi i våra igensnöade pannlampors svaga sken, snöstormens öronbedövande ylande, stundom fick krypa på hala klippavsatser nära stup som störtade rakt ner i havets mörka och skummande vågor. 

Men Tjorvens ägare tappade aldrig modet utan dedikerade alla dygnets timmar för att vara ute och leta. Människor från när och fjärran strömmade till undsättning med både sökhundar, bergsklättrare, båtar, drönare, och till och med att en helikopter gjorde ett svep tror jag.

Till slut begrep vi att Tjorven inte alls satt fast eller ramlat i sjön, utan spåren ledde ut en bra bit hemifrån. Tillsammans med övrig information fick vi till slut någorlunda säkra markeringar från våra hundar om var Tjorven rörde sig. Spåren ledde oss bort mot en gård med gårdsdjur, som det ofta gör, men också genom områden fulla av vildsvin. Vid något tillfälle var vi troligen så nära Tjorven att Onyx lyfta nosen, vädrade i vind och drog hårt i söklinan. Mer hann vi inte förstå. 

Dagen efter att Onyx markerade i vind lyckades Tjorven hitta hem alldeles själv. Nu utan koppel, väldigt hungrig, men mätt på äventyr.