Att ha och inte ha

Att ha och inte ha

Ibland så glömmer de bort att jag vill ha min mat på vissa bestämda tider. (Kl. 07.00 och kl. 18.00, tack.) Ibland så går barnen i väg ut och leker med sina människokompisar – utan att ta med mig. Jättetråkigt. Ibland försvinner deras leksaker då. Och NÅGON kan komma att bita lite på de där leksakerna. Sedan kan de dyka upp igen lite här och där. Under soffan. I badrummet. I min korg.

Det kan ju kännas tråkigt att det blir så där. Men om de var hemma och passade sina saker och umgicks med sin älskade hund, så skulle inget av det där hända.

Men så fort matte kommer hem ska jag berätta allt som de inte har gjort.

Det här vet jag inte ens vad det var och den var inte god alls. Men nu ligger den här. Och där.
Det här var jättelängesedan, när jag var liten. Jag skulle titta på posten lite bara.

 

Det här kanske var mattes. Attans.

 

Det här var i alla fall en tidning som jag inte ville ha. Det visste jag bestämt, redan när den kom.
Om de blir jättearga brukar jag påminna om att det kunde varit värre.