"Änglahund" har tröstat i 30 år

Mer än två miljoner lyssningar på Spotify och spelningar på radion så gott som varje vecka. Även om Hasse ”Kvinnaböske” Anderssons låt Änglahund är mer än 30 år gammal, är den fortfarande en stor tröst för många hundägare.

När vi hälsar på hemma hos Hasse kommer hunden Gulli genast och hälsar medan Hasse sätter på kaffe och dukar fram fika. Gulli får en prinskorv, som hon gömmer till ett senare tillfälle.

Hasse har fullt upp. Efter många år som artist tävlade han i år för första gången i Melodifestivalen. Men frågan är om ens en vinst i mellon hade kunnat slå hans låt Änglahund, som älskats i mer än 30 år nu.

För trots alla andra framgångar på skivor och scener är det i första hand Änglahund som de flesta förknippar Hasse med. Och det har han absolut inget emot.

– Jag tycker att det är helt fantastiskt att jag har skrivit en låt som betytt så mycket för så många människor, ler Hasse.

Låten kom till efter det att han länge funderat på att skriva en sångtext till sin dåvarande hund Bess. Efter en spelning fick han syn på en man som satt och pratade med sin hund som i sin tur verkade svara honom på sitt eget sätt. Hasse kunde inte glömma synen av denna känslosamma konversation varpå han gick hem och skrev texten som skulle översättas till flera språk och sälja i nästan en miljon exemplar. Artister som Lasse Stefanz och Alf Robertsson har gjort egna versioner av låten, som sjungs på begravningar och finns med i skolsångböcker.

Hasse har fått många presenter, telefonsamtal och brev av människor som berörts av Änglahund och frågan han ställer: Får man ta med sig hunden in i himlen? En flicka skrev att han behövde inte oroa sig för alla djur och barn kommer automatiskt till himlen. Vuxna, däremot, måste göra sig förtjänta av att komma dit!

Bess, som han tänkte på då för drygt 30 år sedan, är bara en i en lång rad fyrbenta vänner som passerat revy i Hasses liv sedan barndomen.

– Min första kontakt med hundar var farmors blandras Sickan. Lite senare hade vi Jackie och Mulle, båda blandraser, i mitt barndomshem. Bess var en chow chow och den första hund som jag skaffade som vuxen. Nästa hund i mitt liv var cairnterriern Limpan, som jag hade när jag träffade Monica. Hon hade en svart labrador som kallades för Smulan som kom väldigt bra överens med Limpan. Vid ett tillfälle tog vi en kull valpar på Limpan och behöll en valp som vi döpte till Skorpan, berättar han.

Förutom hundar har Hasse haft ett antal katter, bland andra huskatterna Tommy och Annika som fick agera surrogathundar när han var utan hund under några år mellan Skorpan och Gulli. Hasse och Monica var sugna på att skaffa hund men hade inte gjort slag i saken. De träffade ofta grannens finska lapphundar och då de hade en valpkull förra året gick längtan efter en egen hund inte att motstå.

De som fött upp Gulli är också musiker och de samarbetar om såväl musik som hundar.

– Det kan inte bli bättre! konstaterar Hasse nöjt.

Han och Gulli tillbringar så gott som alla dygnets vakna timmar tillsammans. Sover gör Gulli däremot i Monicas säng …

– Men på dagarna är Gulli med mig antingen på promenad, i bilen då jag uträttar ärenden eller så hittar vi på något här hemma. Monica är ibland borta i flera dagar på jobbresor och då är Gulli ett oerhört sällskap för en så sällskapssjuk kille som jag. Det händer att hon följer med mig på mindre spelningar också. En gång låg hon i mitt gitarrfodral på scenen och sov, avslöjar Hasse.

Hon är van vid husses musicerande. När Hasse hänger i inspelningsstudion hemma följer Gulli med och lägger sig i soffan. Går Hasse till gitarrummet hänger Gulli efter. Då måste förstås Hasse spela på en modell som heter Daisy Rock. För det heter nämligen Gulli enligt stamtavlan! Självklart har han även en gitarr med en målad änglahund på.

Men om Gulli hänger efter Hasseså måste Hasse hänga efter Gulli också …
– Om dörren till huset står öppen och ingen annan finns i närheten kan hon bära ut saker på tomten, säger Hasse och berättar att han fått plockat in allt från strumpor och kalsonger till småprylar.

Det blir dags att låta Gulli ha husse för sig själv igen. Men det går ju inte att lämna dem utan att ställa den allra mest självklara fråga: Får man ta med sig hunden in i himlen? Vad tror han själv?

– Givetvis får man det. En himmel utan hundar vore inget paradis!