Amstaffen Celia fick ett nytt hem
Celia är en riktig kelgris som älskar människor och beröring, berättar Hanna Granlund.

Amstaffen Celia fick ett nytt hem %

Vågar man adoptera en omplaceringshund som tillhör gruppen så kallade PDD-hundar (Potentially Dangerous Dogs)? Det gjorde Hanna Granlund och Elias Norlén, båda 23 år. Nu lär de sig en ny vardag i sin husbil, tillsammans med Celia.– Hon är en kelgris som älskar beröring och sen den dagen hon klev in i vårt liv har hon gjort familjen komplett, säger Hanna.

Celia är en amstaff-blandning som fyllde tre år i somras. Hon har bott i Sverige hela sitt liv, men för drygt nio månader sedan omhändertogs hon av Länsstyrelsen på grund av vanvård.

Organisationen Hundar utan Hem klev in och tog ansvaret för Celia som placerades i jourhem.

Teorin som Hundar utan Hem har, är att Celia varit instängd väldigt mycket hos sina tidigare ägare, vilket lett till att hon varit undersocialiserad och inte vetat vad som är ”rätt och fel”.

Eftersom hon inte blivit rastad och omhändertagen, fick de tillfälliga jourhemmen som tog hand om Celia under de första tre månaderna också träna henne att uträtta sina grundläggande behov som att kissa och bajsa utomhus.

Hanna Granlund och Elias Norlén, adopterade omplaceringshunden Celia från Hundar utan Hem. Nu lär de sig en ny vardag i sin husbil, där vintrarna tillbringas främst i Spanien.

Jourhem och träning

Innan Celia kom till Hanna och Elias bodde hon hos ett par olika jourhem. Ett jourhem har hunden för att stödja den i sin utveckling, träning och trygghet innan den adopteras till rätt ägare, men jourhem är främst en akut lösning för att hjälpa en hund som annars ska avlivas. I Celias fall fanns ett jourhem som tyckte att hon var ”för mycket”, men i hennes sista jourhem, som Hanna och Elias fortfarande har kontakt med, lärde hon sig mycket.

– Det blir mycket träning på allt från socialisering, lek och ren fysisk träning, berättar Hanna och fortsätter:

– Hon är som en valp i sinnet, med 24 kilo muskler!

Helen Friberg, som arbetar som kontaktperson på organisationen Hundar utan hem berättar:

– Som ägare behöver man vara medveten om att bullraserna är mer hårdhänta i sin lek, att de har ett lite ruffigare sätt och att man också kan parera detta när situationen kräver.

Att samarbeta är något de jobbat mycket med och är något som nu fungerar riktigt bra, berättar Hanna.

En kelgris som älskar beröring

Under de första månaderna har Celia lärt sig att slappna av och det är inga problem att öppna munnen, kolla tänderna eller pilla henne i öronen. Hanna ser väldigt lycklig ut när hon berättar om Celia och samspelet fungerar riktigt bra. Hanna fortsätter:

– Hon är som en kelgris och visar inga tecken på aggressivitet. Hon älskar människor, men behöver träna mer på att träffa hundar då hon varit instängd och inte fått tillräcklig social träning.

Att leva med hund är något ägarna länge drömt om. Tajmingen har inte varit rätt tidigare, men nu föll allting på plats och Celia blev den sista pusselbiten.

Husbilsnomader

Hanna och Elias jobbar på distans i sin husbil, på somrarna från Sverige och på vintrarna ute i Europa, framför allt i Spanien. Under Celias första sex månader i sin nya familj bodde de enbart i norra Sverige, med tillgång till en stor härlig trädgård och nära en sjö som Celia älskar att bada i.

Hur fungerar det för Celia under era arbetsdagar?

– När vi säger att det är dags att arbeta, går Celia och lägger sig på sin plats i husbilen. Hon har lärt sig att när matte och husse arbetat klart, då är det eftermiddag och tid för lek och bus. Celia har en av/på-knapp. Hon kan vila som en soffpotatis i många timmar och sen springa ett maraton, en egenskap och temperament som är känt bland hundrasen amstaff, berättar Hanna.

När husbilen rullar ute på vägarna har Celia ett eget bilbälte och sele. Hon sitter eller ligger vid soffdelen och tittar ut genom fönstret. De gånger Hanna kör själv, sitter Celia ofta i framsätet som en co-driver.

– Hon har verkligen blivit en resekompanjon, säger Hanna med ett leende.

Celia älskar att bada.

Potentially Dangerous Dogs (PDD)

I gruppen Potentially Dangerous Dogs ingår ett tiotal hundraser som har storlek, kraft och temperament att kunna skada människor och djur, om de inte uppfostras utifrån deras behov. Bland annat räknas pitbull, rottweiler, schäfer, american bulldog och dobermann in i gruppen.

PDD är en förklaring och ett namn på hundar som påvisat oprovocerad aggression mot ett annat djur eller människa. Det kan vara ett mindre bett, att hunden attackerar ett annat djur eller att hunden jagar en människa på ett hotfullt sätt. Om din hund utsätter andra för detta ställs krav på dig som ägare för att komma åt problembeteenden hos hunden. Detta för att försöka eliminera risken för framtida incidenter. I vissa stater i USA används PDD-program som försiktighetsåtgärd för att identifiera eventuella risker med hundar som lever i bostadsområden.

Under året sammanställdes en lista med inrapporterade fall, mellan 2005-2017, som omfattar ett flertal hundraser och som baseras på bitstatistik så väl som hundens storlek, bitkraft och ursprungliga ändamål.

Mer information hittar du här.

I Spanien har regeringen tydligt uttalat att hundar med specifikt kraftfulla attribut kan övervägas att vara potentiellt farliga och därför har en speciell hundförsäkring, dangerous dog insurance, uppkommit där.

Vad kostar en adoptionshund?

En valp kostar upp till 12 000 kronor. Då Celia var 2,5 år vid tillfället kostade hon 7500 kronor.
Pengarna hjälper till att betala för andra hundars veterinärkostnader, transporter och driften av Hundar utan hem.

Text: Anette Strömquist. Foto: Per Strömquist.