Konsten att välja valp
Välja valp är inte lätt. Ska man välja med förnuft eller hjärta och smärta? Carro ger råd.
Jag ombeds delta i någon form av match-making situation. En kund ska besöka en uppfödare. Rasen är vald, uppfödaren är vald, kullen är kommen och individen ska väljas. Och här står jag, med valpar upp till knäna och helt utan impulskontroll eller förmåga att lägga band på mig själv. Balans, Carro, balans!
Men som tur är, är jag i tjänst och har därmed lite högre tröskel för ”jag tar tvååååå!!!!”-utrop. Min uppgift är att ge hundkunden en beteendeanalys av valparna, så hon lättare kan hitta sin perfekta sparringpartner. För att göra en korrekt sådan ber jag att får ett par minuter ensam med pälsbollarna. Självklart, säger alla och beger sig. Själv lägger jag mig raklång på mage i valphagen och snosar in mig i mjölkfyllda magar och nosar ett skock cockerpoos bakom öronen. AAAAAhhhhhhhhh!!! Denna ljuvliga valpdoft. Jag får ju oxytocinpådraget allan. Samtidigt försöker jag ytterst professionellt studera varje valpindivids beteende, självklart gör jag det, samtidigt som jag snosar och nosar.
Russindoft i armhålan
Och när alla är åter har jag en klar uppfattning om vad jag vill förmedla klienten. Vi har gått igenom hela checklistan på vad hon önskar och behöver. Vilka behov hon kan uppfylla hos en hund och vilka behov hon vill tillfredsställa hos sig själv via en hund. Egenskaper är kartlagda och uppfödaren har självklart redan en god uppfattning om vilka två valpar köparen bör välja mellan. Jag har också en solklar uppfattning, den kan eventuellt baseras lite på vem som luktar mest russin i armhålan … Men förutom den parametern är det hela ytterst vetenskapligt fastställt.
Jag ringar in samma valpar uppfödaren gjort. Och detta leder märkligt nog till att jag och uppfödaren samtidigt inleder en ytterst oplanerad men sjukt synkroniserad segerdans. Valpköparen är nog för första gången lite orolig. Men det lägger sig när valp nummer tre bajsar på hennes seglarskor. Valp nummer tre stod inte på valbarhetslistan som tur är.
Du kan ola …
Åter till själva valet som helt är hundkundens i slutändan. Hon är ambivalent, av sex kvarstår två. En kommer bli avvisad, det är lågstadiedisco all over again. Två pojkar kvar i led och endast en dansant tös med pekpinnen i högsta hugg. Whoooo will it be? Nej, inget skoj alls om man inte är typ sadist. Så kunden kan så klart inte välja. Och jag vägrar att välja åt henne, hon har ju mitt nummer, och vid minsta fel kommer kon trakassera mig i 12 års tid. Två individer, två likvärdiga individer med skillnader som faller köparen i smaken av olika orsaker. Du kan ola, ropar uppfödaren till slut (i en exalterade stämma som annars bara hör jag har knäckt botemedlet mot cancer till), samtidigt som hon vrålglor på sin klocka.
Nej fan, nu måste vi köra lite Terry Evans med valpköparen, tänker jag.
– Okej, lyssna nu här.
– Ja! (fullt fokus)
– Sluta lyssna nu.
– Va?!?! Du är lite konstig.
– Jag vet. Men nu har vi tänkt länge och väl, dags att lämna hjärnkontoret. Känn in.
– Som sagt, lite konstig är du.
– 1. Hjärta och 2. Intuition. Tänk inte, lyssna inte på mig eller avel-Britta där borta, känn efter. Vem av dem vill du sitta i månskenet med?
– Tvåan.
– Bra, okej nu brinner det,
– VAAA?!?! Gör det?! Kom, koooommmm!
– Asså tagga ner på inlevelse, inte på riktigt, men ändå brinner det, okej?
– O k e j . . .
– Vem räddar du om du bara kan ta en?
– Tvåan.
– Inte mig?
– Nej.
Och där var valet gjort. Och för tre veckor och sex månader sedan hämtade hon hem valp nummer två. I skrivande stund sitter de nog i månskenet och ingen har brunnit upp.
Uteslut inte hjärtat och magen
Det är viktigt det där, att balansera sina val i alla sina dimensioner. Rent administrativt i hjärnan, vrida och vända på förnuft och vetskap. Sedan förankra det hela i hjärtat – känns det rätt så kan det mycket väl vara just rätt. Men bromsar intuitionen, magkänslan, så kanske ett annat medvetandeplan sätter stopp för en dålig idé. Beslut tagna med samtliga redskap överens kan man känna sig trygga med. Ibland är vi lite väl mycket huvudfotingar, andra gånger bor vi i hjärtat och agerar på alla uppvärmande reaktioner. En balansboll kan vara bra att stå och vingla på ett tag om det blir för mycket av det ena eller det andra. Mångdimensionell balans är bra.
Peace out!
/Carro, Koi & Krutor
