Kamphundar, förbjuda eller förstå?

American stafford terrier. Bild Getty Images.

Kamphundar, förbjuda eller förstå?

I måndags ringde telefonen varm. Radio och tidning sökte min ståndpunkt i en hundfråga då ny statistik gällande hundattacker släppts. En fråga om kamphundarnas vara eller icke vara.

Text: Carro Alupo

Jag ställer upp på ett par intervjuer. Ämnet är laddat, en vattendelare, experter förväntas ställa sig i det ena eller det andra lägret. Forskningsresultat brukar blåsas upp i alarmerande rubriker utan att kritiskt granskas eller analyseras ur flera perspektiv. Så jag är tacksam för de som ringer, de som vill gräva djupare, se helheten och ge allmänheten en ökad förståelse. Motsatsen till den förståelsen skapar rädslor medan insikt gör oss trygga.

Så vad är det jag vill att vi ska förstå gällande dessa muskulära bjässar med käkar bredare än sina skallar, hundar med muskler som väller och kraft som aldrig sinar. Jag vill att vi ser deras känslighet och stora hjärtan men utan att förringa deras arv. Jag vill att de ska få stå i en nyanserad ljuskägla och inte kastas mellan ljus och mörker. Jag vill också att vi förstår våra egna rädslor. Hur de kan bidra till statistik som bekräftar våra farhågor. Oro kan göda felaktiga antaganden. Det vill jag att vi tittar på.

Kamphundar är ingen rasgrupp

Vi börjar med allvaret, arvet och riskerna. Kamphundar finns inte, det är ett begrepp myntat av media, det är ingen rasgrupp. Däremot finns det raser som historiskt använts vid tjur- och björnhetsning och hundkamper. Det finns även raser som avlats för att användas i krig, stridshundar ofta av molosser typ ämnade att utplåna hästar och människor. Sedan har vi vaktande raser vars uppgift kan vara att försvara till varje pris, en del vakthundar har avlats för att döda vid revirintrång eller om boskapen hotas och läget kräver det.

Jag nämner inga raser. Jag är så trött på effekten av det. Viktigare är att vi avlat fram dessa hundar. Vi. Vårt förgångna människosläkte. Idag står vi här, döttrar och söner till de uppfödarna, och rynkar på näsan åt drifterna i djuren som skapats. För att vi inte behöver dem längre. Men de är fortfarande vårt ansvar. Att förbjuda är inte att ta ansvar. Det är enligt mig ett stumt, dött klubbnedslag som inte kommer ha någon effekt på ett allvarligt samhällsproblem med lösspringande, ilskna hundar. Det är inte ett rasproblem. Det handlar om ansvar och respekt.

Kamplust inte lika med aggression

Men visst, större hundar gör ofta större skada. Och självklart är de hundar media och statistiken benämner som kamphundar stora, starka, modiga och uthålliga. De har kamplust (vilket inte är samma sak som aggression!) och de kan ha skärpa (som inte heller betyder aggression). De kan vara vaksamma och en del visar endast subtila varningssignaler innan en attack. Är rasen historiskt avlad till hundkamp kommer vi ha ett arv av det. Det tar tid för en genpool att förändras helt. Därför är dessa hundar inte för alla, de kräver ansvarsfulla hundägare som kan hund, som har tid och kunskap.

De hundägarna kommer utöver ovanstående egenskaper ha hundar som är nyfikna, humoristiska, inkännande och mjuka. Försiktiga ibland, burdusa och ivriga som få, undfallande när läget kräver och måna om sina. Lättlärda, ambitiösa och träningsglada hundar. Följsamma och lyhörda. De kommer ha ”kamphundar” med ett rikt språk i naturliga samspel med artfränder och folk, hundar som kan vara sårbara och känsliga. Hundar med otroligt mycket hjärta och finkänslighet. Jag vill att alla ser den sidan hos de bredbringade bjässarna. Jag vill att alla ser det mjuka. Dessa hundar må bära på ett arv. Men! Det arvet har ingenting med aggressivitet att göra. Hundarna vi talar om går inte oprovocerat till attack av njutning, de kan känna smärta och de låser inte sina käkar. De är inte tickande bomber. Men de kan bli det. Det kan en pudel med. Men det bryr sig färre om.

När hundar hamnar i obalans

Självklart kan en flisa till hund inte åsamka någon samma fysiska skada. Självklart. Och självklart gör det faktum oss räddare för stora starka hundar med mer muskler än päls. Självklart. Därför anmäler vi, överklagar domar och driver ärenden. Speciellt när vår hund eller vårt barn kommit till stor skada. Självklart. Det bör vi. Men vi bör anmäla alla hundattacker. Alla. Oavsett ras, oavsett skada. Då hade statistiken sett annorlunda ut. Mer sanningsenlig. Och viktigare än siffror, folk hade kopplat sina hundar, satt säkrare och högre staket. Folk hade tagit ansvar. Sökt hjälp. För hjälp är vad arga hundar behöver, oavsett ras. Hjälp och ett koppel.

Jag anser att statistiken delvis kan förklaras av vår rädsla, men en påverkande faktor är också rasens växande populäritet de senaste 15 åren. Jyckarnas utseende bidrar säkert till tendensen att hamna i fel händer. Den där sista faktorn är avgörande enligt mig. Om hundar blir farliga eller ej, om de får möjlighet att göra skada eller ej, beror på det. För det är när hundar hamnar i obalans, hålls hårt och fostras fel, går med smärta, frustration eller stress, som elden inom kan slita sig loss. Det gäller alla. Får istället en hund sina behov tillgodosedda, tränas han på ett respektfullt sätt, fostras han med kärlek och är han fysisk frisk och har socialiserats och miljötränats väl kan vi känna oss trygga. Har hundägaren ett ansvarsfullt förhållningssätt till sin omgivning, och sin hund, är en pitbull inte värre att sitta bredvid på bussen än en näktergal.

Förbud är en mage vi aldrig kommer kunna mätta

Men stora starka hundar är som sagt inte för alla. I kunskap snarare än i förbud har vi lösningen. Utbildning och medvetenhet släcker faran. Och kunskapsutveckling kan vi kräva, utbildning kan vi rikta. Förbud är en mage vi aldrig kommer kunna mätta. Se på Danmark, listan på förbjudna raser görs längre och längre. Trenden i vilka raser som köps av fel folk kommer svänga, schäfer och rottweiler var på tapeten på 80-talet och andra raser kommer toppa statistiken i framtiden. Hundrasernas kollektiva genpool är full av fara, om vi väljer att se det så, om vi väljer att se på arven de bär med skräck. Eller så kan vi vara kloka nog och förstå att kunskap, ansvarsfull avel, vettig hundförsäljning/placering, välmående och trygga jyckar är lösningen. Och att aggression inte är ett särdrag utan en känsla. Så kloka kan vi vara.

Vill du läsa mer av Carro Alupo?

Rädda hundar behöver trygga koppelhållare

Fight eller fikastämning?


Nyhetsbrev

Mest läst just nu

Senaste numret


Våra hundskolor

Sluta tigga

Bloggar

Ung och dum?

Våra experter

Vad ska jag göra om min hund blir ormbiten?

Tävla och vinn

Och 2018 års favoritomslag är…