Jag dreglar inte alls ... mycket
Precis när det är som bäst kan mina människor få för sig att erbjuda något annat spännande. Till exempel om matte håller på att göra en smörgås till mig, eller till sig, fast det är till mig ändå – och lillhusse plötsligt sätter på sig skorna, ställer sig vid ytterdörren och säger: ”Ska vi gå ut?”
Det är jättejobbigt för mig. För jag måste hålla koll på alla former av matberedning – det ingår i labradorskapet. Och jag måste gå med min lillhusse ut, och passa honom. Dessutom är det roligt att gå ut med honom. Han är busig och leker med mig. Matte, inte så värst.
Matte är grynhård med att jag inte får vara i köket när människorna äter. Astaskigt. Men ganska skönt för då behöver jag inte hålla koll på deras mat och när de tappar och jag behöver städa. Jag kan bara glida in när de har ätit klart och sanera golvet åt dem. Men hos mormor, åh! Ibland ger hon mig goda saker direkt från bordet. Matte har sagt nej till det. Men mormor struntar i vad matte säger. Jag älskar mormor.
Om jag mot förmodan lyckas slinka fram i närheten av där de sitter och äter, människorna, då brukar det bli lite svårt att hålla tätt. Då blir det så här:
Mera ur Zowies doggblogg:
