Hur är det egentligen med blandraser...
Hur är det egentligen med blandraser. Är de kanske kluvna, mer förvirrade än hundar med stamtavla? Kan en blandning av rasegenskaper dra åt olika håll? Vem vet. Ämnet är tämligen outforskat av vetenskapen. Vi grottar ner oss i de fakta som finns innan vi tror och tycker.
Beteendestudier som kartlägger skillnaden mellan renrasiga hundar och blandraser är få. Trots att blandraser är den största hundgruppen i världen. 2017 publicerades dock en spännande rapport från en studie som inkluderat över 7 000 renrasiga hundar från 200 olika raser och över 7 000 tusen blandraser. Enkätstudien lät hundägare svara på frågor om sina hundar.
Mer problematiska?
Det visade sig bland annat att blandraser ansågs mer lättränade än renrasiga hundar. Men även att folk med blandras tyckte att deras hundar hade svårare att komma till ro, var mindre sociala med andra hundar och oftare uppvisade problembeteenden än vad hundägare med renrasiga hundar ansåg om sina.
Det finns alltid en orsak
Som alltid bör orsak och verkan rannsakas i vetenskapliga studier. Just denna studie ringade in flera påverkande faktorer. 12 av 20 avgörande faktorer skilde hundgrupperna åt. Det är rätt många. De mest avgörande var att blandraser kastrerades oftare än renrasiga och skaffades som äldre oftare än de renrasiga. Det är faktorer som påverkar känslolivet och beteenden avsevärt. En äldre omplacering kan ha emotionellt bagage som påverkar hunden hela livet. Tidig socialisering och miljöträning kan ha uteblivit. Och som hundägare kan man ha förväntningar på vad hunden kan eller klarar av som inte överensstämmer med hundens förmåga. Många blandraser kommer dessutom från ”shelters” (hundhem) och kan ha haft det svårt där och innan. Andra kan ha fötts upp av mer eller mindre seriösa uppfödare vilket påverkar resten av hundens liv. Kastration kan även färga beteenden och ibland till det sämre.
Är de mer kluvna, eller är vi?!
Nog från forskningsfronten och åter till inledningens fråga. Det är troligtvis så att blandraser inte känner sig mer kluvna än renrasiga hundar. Deras drivkraft för rastypiska göromål som att vakta, valla, jaga, gå ner i gryt eller hämta fåglar kanske kan krocka beroende på hundens innehållsförteckning. En korsning mellan en border collie, aussie och kelpie är säkert enig om att får och boskap ska ringas in och drivas. Däremot kan det vara en större utmaning att ha en blandis vars drifter drar åt olika håll eller stärker varandra. Ponera en jämthund-rottweiler-groenendael. Vakt, jakt och vallning i ett om allt slår igenom. Det blir mycket hund med stora behov att tillfredsställa. Här kan en orsak till förvirring ligga. Hos hundägaren snarare än hos hunden. Att ha en sådan hund utan att göra hen rättvisa är en trolig orsak till varför blandraser kan upplevas som mer problematiska. Som hundägare behöver man kunna ge utlopp för att kunna hantera samtliga rasegenskaper en blandis må ha med sig. Om inte kan problem uppstå.
Svårt att förutsäga
Det kan var svårt att förutsäga en blandis egenskaper. Personligheten är en sak och varierar på individnivå inom alla raser. I en renrasig hund kan man förvänta sig vissa typiska särdrag, egenskaper och därmed behov och vara beredd på vad som förväntas av en som matte eller husse. Det är tydligt vad hunden kommer behöva för att må väl. Med en blandras kan det vara svårare, beroende på vilka raser och hur många som korsats in. För sådan är genetiken. Något kan skippa en generation, annat kan förstärkas. En mix kan ge en kombination av två starka drifter som skärpa, kamp och viljan att rusa efter och få stopp på, vilket kan bli en tung börda om den är oförväntad eller ens förutsägbar. Därför är det klokt att göra lika gedigen rasefterforskning innan man skaffar renrasig hund som blandras. Den sistnämnda kräver att man läser på om flera olika raser och förväntar sig något från dem alla.
Slutligen en allt-i-allo
En felaktig uppfattning om blandrasaveln är att rasegenskaperna späds ut när annat korsas in. Men det beror på. En återkommande korsning mellan två raser med liknande ursprungliga göromål, som exempelvis en labradoodle, behöver inte vattna ur någon av rasernas egenskaper. Pågår aveln länge nog efterliknar arbetet den process som leder till att nya raser skapas. Om flera raser däremot involveras, i många generationer, är det troligare att man slutligen får en allt-i-allo hund som gärna jagar, vaktar, vallar och håller skadedjur borta från hus och hem. För så var våra hundar förr i tiden innan vi förfinade rasstandarder och gjorde dem till specialister. I grund och botten kommer många av dagens raser från en sammanflätning av olika raser. Renrasiga hundar är alltså bara förfinade blandraser vars rasstandard spikats och stamboken skapats.
Slutsatsen att blandraser är splittrade eller mer problematiska än renrasiga finns det alltså inget genetiskt stöd för. Må hända har de oftare orsak till disharmoni. Kanske på grund av uppväxt eller försummelse av deras behov. Som så ofta, mer forskning efterfrågas…
Text: Caroline Alupo. Foto: Getty Images. Caroline är etolog, hundpsykolog och hundinstruktör. www.carolinealupo.se
