Hundrädd, WTF?
Vad är det med dem egentligen? tänker jag. Ofta. Fast jag förstår rädsla – mer än väl. Men ändå. Det är ju lite som att vara rädd för de snöflingeliknade spröten som lämnar de överblommande maskrosorna om sommaren. Vad ska de göra liksom? Sen blir jag rädd för mig egen underutvecklade ödmjukhet.
Så jag tänker om. Vad har de varit med om de stackarna. Vinden vänder snabbt ibland. Stackars stackars hundrädda, vilka bestialiska hunddjur har skrämt dem så förfärligt? Är det egentligen okej att vi leder runt rovdjur i snören bland dessa stackars människor? Sen inser jag att inget av synsätten är sunt. Så jag funderar vidare. Innerligt och oroväckande länge, för jag sitter på ett tåg och kommer inte i från mig själv. Jag åker sällan tåg, just av den här orsaken. Det är tågens fel.
Kan inte sluta prata hund
Hursomhelst, skumpar jag rytmiskt framåt genom landet och umgås med mig själv. Men jag tröttnar snabbt på det för så intressant är jag faktiskt inte. Så en punk-brud (kanske en av de sista i världen tyvärr) till medresenär faller offer för min leda. Det visar sig att hon är hundrädd. Hur då tänker ni, hur visar sig det? Det känns kanske orealistiskt. NEJ surrni!, det går nämligen inte att växla några artiga fraser med mig om vädret utan att jag börjar prata hund. Det är för att jag är enkelspårig och enformig, det har min bästa vän talat om för mig.
Punkbrudens hundrädsla
Åter till ämnet, efter en nanosekund är vi nere på djupet av tågbrudens hundrädsla, vare sig hon hade tänkt sig det eller ej. Och det innan vi ens nått Linköping. Beskriv det, snälla, beskriv det ber jag. Så hon gör det. Min iver skulle skrämt vem som helst till tystnad, men jag är ingen golden retriever så hon kan hantera den. Hon beskrivet det så jäkla bra.
För henne är hundar som folk som skrik-nyser en bakom ryggen i kön i mataffären efter en lång arbetsdag, eller som folk som ställer sig FÖR nära och pratar högt fast man inte har nedsatt hörsel, eller som folk som dansar intensivt, i otakt och tätt på dansgolvet fast man inte bjudit upp. Sådana är hundar för mig avslutar hon. Fuck you utbrister jag storögt, du är ju sjuk i huvudet! Och hon ler, och nickar. För hon vet att hon nog är lite det. Och trots att jag inte känner henne alls, kan jag säga det. För snart är vi framme och det som händer på tåg, stannar på tåg. Och för att folk med näspiercing brukar palla impulsiva uttryck i form av engelska svordomar ifrån främlingar.
”Du hatar hundar”
Du är inte rädd för hundar kontrar jag trotsigt, du hatar hundar och deras effekt på dig skrämmer dig, men inte för att du är rädd för dem. Du vill fly ifrån dem för annars kan din inneboende vilja att slå dem på käften snacka ner ditt förnuft. Och anarki ligger dig varmt om hjärtat, inte sant säger jag och pekar på säkerhetsnålarna som håller i hop hela hennes klädsel. Exakt nickar hon entusiastisk över att jag är den enda på jorden som förstår henne.
För hon är egentligen inte rädd. Hon är bara lavinartat irriterad på husdjursjävlarna. Jag kan respektera det. Fast hon är märklig. Ingen har slagit henne med en hund, ingen hund har klöst henne eller försökt snaska i sig hennes halspulsåder medan hon tog en fredlig siesta i en hängmatta, inget sånt har hänt. Hon är bara är sån här och hon accepterar sig själv.
Rå näve vitlök och Uno Sveningsson
Så jag försöker göra detsamma. Acceptera henne. Fast först försökte jag ändra lite på henne, eller rätt mycket, flera stationer faktiskt. Sen mutade hon mig med en latte och bulle om jag gav upp, så jag gjorde det. Jag är sån här, deklarerar hon och kastar uppgivet ut armarna i en gest liknande den min son är rysligt bra på när han blir påkommen med att rita traktorer på tapeterna.
Jag gillar inte arten, jag får IBS när jag ser dem på håll, det känns som jag ätit en näve rå vitlök på tom mage så fort en svans viftar i min närhet förklarar hon. Jag måste vagga och nynna på Svenningsson ”Under ytan” medan de passerar, det håller mig ifrån att söka koppelhållarens ögonkontakt, repetitivt peta fingrarna i halsen, uppbringa gurgulenta ljud och peka på djuret, och jag hatar Uno. Jag uppskattar hennes självkontroll.
Plexiglaslåda not okey…
Hon är skön den här bruden, troligtvis tack vare och trots sitt ifrågasättningsbara psyke. Hon äger sig själv och sin ”rädsla” som en hundpsykolog nu diagnosticerat som ett djuprotat förakt. Jag vill ta med henne hem, sätta henne i en plexiglaslåda med andningshål i och studera henne. För hon är min motpol. Fast ändå är vi lika. Jag är också helt okej med att främlingar svär åt mig på utrikiska. Men det där med lådan är olagligt. Och hon vägrade ge mig sitt nummer. Men jag saknar henne lite känner jag…
Peace out!
/Carro, Krutor, Koi och punkbrud
