”Hundar är en sådan stor källa till glädje”
Träningsprofilen Susan Lanefelt har i princip aldrig varit utan hund.

"Hundar är en sådan stor källa till glädje"

På 1980-talet var hon hela Sveriges tv-gympinginstruktör. Att Susan Lanefelt parallellt med ett liv i hälsans tecken också hyser en stark passion för hundar är dock inte lika känt.– Jag har i princip aldrig varit utan hund, varken som barn eller vuxen. Det är en sådan självklar familjemedlem, säger hon.

I tamburen i villan på Lidingö står ett pingisbord, färgglada träningskläder pryder flertalet galgar och på golvet breder två fluffiga svarta hundbäddar ut sig. När det ringer på dörren blir den yviga australian shepherden Rocco fullkomligt överlycklig. Som betraktare anar man en kommande intensiv kavalkad av svansviftning och ivrigt hoppande ackompanjerat av höga glädjeskall – men så blir det inte. Rocco sansar sig snabbt och går tyst och självmant in på den lilla gästtoaletten i hallen, vars dörr står halvöppen. Där lägger han sig och kikar nyfiket ut i hallen.

Susan Lanefelt ler och säger:

– Vi försökte träna bort skällandet vid dörren enligt konstens alla regler, men inget fungerade. Till slut var det som om Rocco själv förstod vad som behövde göras. Han gick in på gästtoaletten och lade sig ner på golvet tills han kände sig lugn, det blev som hans lilla koja, och sedan dess har Rocco gjort på det sättet. Han visade vägen.

Blev rikskändis

Gympinginstruktören Susan Lanefelt blev på 1980-talet rikskänd med sina tv-sända träningspass, inspirerade av den amerikanska workoutprofilen Jane Fonda. Iklädd pannband, benvärmare och pastellfärgad stringdräkt fick hon bokstavligen hela Sveriges befolkning på fötter och hennes namn är starkt förknippat med träning. Och Susan är still going strong. Att det bor ett aktivt par i huset vi besöker går inte att ta miste på. Inte heller att det i hushållet finns flera hundar. Förutom Rocco är Susan också dagmatte åt sonen Peders jaktlabrador Bamse.

– Jag kan inte tänka mig ett liv utan hund och ju fler desto bättre. Jag och min make Claes skaffade vår första gemensamma vovve när vår äldste son Peder bara var ett år gammal.

– I vår familj går kärleken till hundar i arv, säger Susan Lanefelt.

Alla hjälps åt

Att man inom familjen hjälper varandra med passning av hundarna har varit, och är, något alldeles självklart för Susan. Hennes egen mamma propsade ända upp till nittioårsåldern på att få passa hundarna när det behövdes.

– Då hade vi två flatcoated retriever som hette Teddy och Freddy. Nu tar vi hand om Bamse på vardagarna och vår son Peder och hans familj tar hand om Rocco när vi reser bort. Vi bor nära varandra här på Lidingö och det är en stor källa till glädje både för oss och hundarna. Nu har också vår andra son Stefan nyligen köpt hund så kärleken till hundar går uppenbarligen i arv.

Makarna har tidigare haft sammanlagt fyra stycken flatcoated retriever men när det blev aktuellt med familjens femte hund bestämde de sig för en australian shepherd. De hade läst på om rasen och hört att det var en hund med en härlig energi. Kanske snäppet för härlig insåg de i efterhand.

– Jag och Claes är ju väldigt hundvana och tänkte att det här kommer vi klara bra. Men innanför den här söta nallebjörnen så finns det oerhört mycket kraft och energi och det är också en krävande ras mentalt. Rocco behöver mängder med mental stimulans för att bli den hunden han ska vara – det vill säga lycklig och glad. Det finns inte så många sådana här hundar i Sverige och nu förstår jag varför, haha.

Blev en utmaning

Att det var en kraftfull hund märktes omgående och allt eftersom de lärde känna sin nya familjemedlem insåg de att han skulle bli en utmaning. Efter promenader med valpen i grannskapet, promenader som för de flesta valpar skulle varit mer än tillräckliga, satte sig Rocco ner och undrade vad som skulle hända härnäst.

– Han var lika pigg som innan vi började gå och jag och maken tittade också undrade på varandra och funderade på vad vi skulle göra. Vi förstod att vi behövde hjälp och anlitade en hundtränare som lärde oss hantera honom på allra bästa sätt.

Det blev träning i alla dess former, både fysiskt och mentalt, och övningarna bestod av allt från att leka fram gömda saker på tomten till kloklippning utan protester. Hundtränaren involverade också Susan och Claes på ett sätt som blev avgörande. Hon berättade hur en hund tänker och ser på tillvaron, hur den uppfattar människor: våra rörelser, tonfall och hur vi interagerar, visar kärlek och sätter gränser.

– Det allra viktigaste är att man förstår att en hund är en hund och inte en människa. Utan den insikten och kunskapen så hade vi inte haft den fantastiska relationen vi har med Rocco idag. Jag testade även agility med Rocco, för att han skulle få utlopp för all sin energi. Hundtränaren var med på ett pass, men efter att ha sett Roccos beteende och hur han triggades av alla skällande hundar så föreslog hon att vi istället skulle träna honom i att vara lugn – och det var mitt i prick. Men det tog två år innan vi riktigt kände att han kunde vara den hunden han faktiskt är fullt ut.

Som självklara familjemedlemmar vill förstås både Rocco och Bamse vara med och mysa framför tv:n.

Tydliga med rutiner

Susan vill att hennes hund ska kunna gå lös och känna sig fri och det är också en av anledningarna till att hon och maken Claes är så tydliga med rutiner och övningar. En hund som kan socialisera och lyssna på kommandon är så mycket enklare att umgås med.

– Jag tycker man ska vika tid för att uppfostra sin hund. Både för hunden och dess ägare så blir livet tillsammans roligare om hunden klarar av att umgås med andra hundar utan att skälla och bråka. Sedan behöver man inte tycka om att leka med alla hundar men man ska kunna uppföra sig, och det gäller ju faktiskt människa som hund.

En av Roccos favoritövningar går ut på att Susan och Claes släpar en av Claes tröjor bakom sig ut i skogen där de gömmer den och Rocco letar upp den. Eller så stövlar Susan själv ut i skogen och gömmer sig bakom ett träd och väntar på att bli hittad.

– Han älskar det och springer med full fart, det finns ingenting som kan distrahera honom från uppgiften, det enda som gäller är att hitta tröjan. Australian shepherd är en ras som vill jobba, som behöver uppgifter.

Mobilen bannlyst

Men Susan påpekar också vikten av lugn och ro. På familjens promenader är mobilen bannlyst, då är allt fokus riktat på Rocco, som gärna får stanna och lukta färdigt på det han visar intresse för. Hon jämför det med att läsa en dagstidning – hunden vill också läsa färdigt.

Att hitta en shepherd till försäljning var dock inte det enklaste. Rasen är relativt ovanlig och när de väl hittade en valp till salu så visade det sig att hunden var tingad. Där kunde historien slutat, om det inte vore för att Susan den natten drömde om valpen. På morgonen kände hon att hon var tvungen att slå en signal till uppfödaren.

– Jag ringde och berättade om min dröm, jag behövde liksom få det ur mig. Sedan åkte jag till jobbet och jag hann knappt komma dit innan Claes med andan i halsen ringde och berättade att uppfödaren hört av sig och att valpen var vår. Vi har fortfarande en fin kontakt med uppfödaren – hon vet att Rocco har ett bra liv och det känns viktigt.

Du har bara haft hanhundar, ingen tik, hur kommer det sig?

– Haha, jag älskar killar! Det är en bra fråga och jag har själv funderat på det. Men under min uppväxt hade vi bara hanhundar och mina två söner har faktiskt också valt hanhundar. Vi älskar alla hundar men kanske är vi helt enkelt präglade på det sättet.

Rocco njuter av att få pälsen borstad. Susan och maken Claes hjälps åt med både promenader och övriga rutiner.

Turas om

Makarna turas om med promenader med Rocco och Bamse och andra göromål som rör det dagliga schemat och obligatoriskt mys på morgonen är en del av rutinen.

– När Rocco vaknar hoppar han upp i vår säng och säger god morgon, det är väldigt mysigt. Jag går nästan alltid upp först och släpper då ut Rocco i trädgården medan jag förbereder hans frukost som består av torrfoder, lite rapsolja och morötter, samt en äggula två gånger i veckan. Därefter dukar jag och Claes vår frukostbricka och går in och sätter oss i vardagsrummet och tittar på tv, varpå Rocco hoppar upp på sin puff och inväntar Bamse som alltid kommer hit vid halvnio. Sedan är det full fart.

Text och foto: Mia Bornberger