Häxor, åska och Batman

Jag har haft ont i huvudet hela dagen. Det kommer ett oväder och det kommer att åska. Jag vet det, inte för att jag är en häxa (okej kanske lite), men mest för att förvirrade joner och lågtryck sätter sig i skallen på mig. Koi verkar oberörd. Än behöver jag inte bli Batman.

Sen kommer det efterlängtade regnet den snustorra småländska jorden törstat efter. Och när åskan väl bullrar ner över taket kommer Koi hukandes och blicken frågar ”kommer det rasa in eller?”. Han diggar inte tak som rasar in, han diggar inte åska men han ligger inte panisk och darrar. Men han är berörd. Och då vill han ha sin matte. Nära.

”Matte har det”

Och då är det där jag är,  nära, MEN… jag håller mig inte nära, utan jag låter honom hålla sig nära. Jag ojar och ömkar inte, jag följer honom inte hack i häl och kramas. Därför beger jag mig heller inte ut i ösregnet för att visa hur ofarligt det är, och märgbenen ligger kvar i frysen för jag tänker inte göra en gigantisk motbetingning av det hela och på så sätt uppmärksamma åskan än mer.

Jag tänker bara vara. Och låta honom bara vara. I sin oro. Jag sätter mig vid datorn och klickar fram bloggen. Drar ut stolen bredvid mig så han kommer in under bordet. Jag lutar fötterna mot hans rygg när han lagt sig till ro. Beröring är bra. Jag mumlar ”matte har det” som jag gjort sen han var valp, som jag gjort med alla mina hundar, genom tiderna… och sedan knattrar jag vidare på Alice (min dator).

”Matte har det” är en återkommande fras i vårt samliv. Jag säger så när jag löser saker åt honom, lösspringande hundar, en lina som trasslat in honom i en gran, en tagg i en tass, kramp i ett bakben,  barn som blandat ihop honom med en klätterställning, och åska. Jag ser på honom när han behöver ”matte har det” och då agerar jag. Ofta besvaras mitt löfte med en djup, rofylld suck från Koi.

Känslor kan behöva få vara ifred

Häxa eller ej, jag vet att jag inte kan kontrollera åskan. Och Koi vet det med. Men jag lovar honom att jag tar hand om läget som råder, att det inte blir värre och om det mot förmodan blir värre så hjälper jag honom med oron, som så kanske blivit en rädsla. För ingen av oss är rädda för rädsla.

Vi vet att det är en känsla, ingen zombie. Känslor måste ibland få vara i fred (inte zombies, de måste man pumpa hagel i magen med en Remington 870 eller Wakizashia av huvudet på). Känslor bör dock inte ignoreras, därav min närvaro, mitt löfte och mina fotsulor mot hans rygg. Inte heller förminskas, därför har jag inte tagit fram husets alla aktiveringsleksaker och min kvittrigaste röst. Inte heller motbevisas utan respekteras, därför håller vi oss inne. Ibland behöver känslor bara få vara. Processas.

Batman eller Christoffer Robins crew

Det är stor skillnad på min Koi och en panisk rädd hund som behöver rehabilitering och adekvat hjälp. Men det finns en likhet mellan oroliga och rädda, deras behov av vad närståendes förhållningssätt till dem innefattar. Medlidande eller medkänsla? Vi kan empatiskt förstå och finnas till, utan att för den sakens skull släppa loss vår egen gnagande oro kring typ allt i hela världen.

Tänk er ambulanssjukvårdarna först på plats vid bilolyckan, söndertrasad eller ej, inte fanken vill jag möta Nasse ”åhhhh kära nån dåååå!” eller Ior ”J a a a h a a a, du  kommer  troligtvis  att  d ö ö ö ö   av  dina skador….”. Låt för bövelen inte Tiger hoppa ut ur blåljusen och bjuda på HLR àla aktiv dödshjälp. Ugglas vetenskapliga förklaring på min punkterade lunga kommer inte heller hålla pulsen nere. Jag vill ha Rus morsa. Typ. Nej…vänta… jag känner mig redan lite irriterad även på henne.

Batman. Jag väljer nog Batman förresten. Skit i sjumilaskogens invånare när kris råder. Jag behöver  en bredaxlad karl med getingmidja och snälla ögon. En som är stark som en oxe men fjäderlätt i sin beröring. Sån är jag. Så därför sitter jag nu här och tills det har slutat åska, med en hund under fötterna och försöker vara Batman (för jag tror att Koi är lite som jag). Frågor på det?

Stoppa pressarna!

Eller vänta, Elisabet (käraste webbredaktör), Stoppa pressarna! Jag väljer Spindelmannen istället. Han är den enda manliga superhjälten som inte har kalsongerna utanpå kläderna. Det känns mest hygieniskt att välja Spindelmannen. Fast… han har ingen hund, det har Fantomen, och egentligen har jag lite svårt att lita på folk utan hund.

Clark Kent har förlöjligat Stålmannen bortom alla tvivel, så det och kalsonggrejen gör att han går fett bort. Men samtidigt kör Batman den coolaste bilen…. sånt borde ändå räknas. Okej jag ångrar mig inte alls, jag väljer Batman. Eller Rus morsa. Catwomen hade kanske kunnat funka om det inte varit för hela katt grejen.

Pratar vi fortfarande hund?! Hallåååå hör någon mig?!?

Inget svar.

Jag mår nog lite dåligt nu. Ska kanske testa 112 och hoppas på det bästa. Alltså Batman. Eller Fantomen utan kalsonger. Allt är så jäkla oklart just nu.

Batman! Jag väljer Batman, alla dagar i veckan.

 Peace and Love!

/Carro, Krutor och Koi