Går det att omplacera sin bästa vän?

Seeker var en speciell hund redan som valp, han var högenergisk och hade massor av åsikter både i träningen och vardagen. Elsa ville ha en hund som hon kunde träna jakt med eftersom det är hennes stora intresse. Seeker hade motor och driv och hade flera fördelar som apportör, även om han mognade långsamt och de fick ta en sak i taget.

– Vi upptäckte direkt att han hade ett stort resursförsvar så jag jobbade med det från dag ett. Vi gjorde massor av byteshandel med grejer, om han åt ben kastade jag godis när jag gick förbi eftersom han i början stelnade till och morrade när jag närmade mig, säger Elsa.
Seeker var världens mysigaste goshund men tyckte annan hantering som kloklippning var onödig. Elsa, som tränade honom och hade huvudansvar för honom i vardagen, kunde till exempel klippa klorna och bada honom. Det var värre för hennes man. När Seeker hoppade upp i soffan och lade sig och morrade lyssnade han inte om Elsas man ville att han skulle gå ner. Hos veterinären försökte Seeker hugga personalen om de ville duscha honom.

– När vår dotter Viola föddes började han vakta maten runt henne. Vi hade ju haft det på känn, att det kunde bli så. Vi vill ju att alla ska kunna vara med; hundar, katter och barn och ville inte ha en hund som satt inspärrad för sig själv.

Morrade mot dottern

Dottern var fem månader när familjen bestämde sig för att det var dags att leta nytt hem till Seeker. Det hade inte inträffat några allvarliga incidenter men de förstod att situationen var ohållbar. En gång hade Viola tappat en bit vattenmelon på golvet. Seeker låg två meter ifrån den, Viola var tre meter ifrån och kröp mot den och han började genast morra.

– Vi kände att vi aldrig skulle kunna slappna av när han var ihop med vår dotter och det var ohållbart. Jag vill inte behöva vakta varje minut även om barnen såklart inte får göra vad som helst med hundarna.

– Det var jättejobbigt att ta beslutet. Vi älskade honom jättemycket och vi grät massor både innan vi bestämt oss och efter.

Det första Elsa gjorde när beslutet var taget var att bolla ihop med en kompis hur hon skulle gå till väga. De skrev en ”kontaktannons” där de var så uppriktiga som möjligt och beskrev Seeker med alla sina fördelar och nackdelar. De gjorde också en beskrivning av vilket hem de tyckte skulle passa honom.

– Hans nya hem fick absolut inte ha några småbarn. Det skulle vara en erfaren hundmänniska som gärna haft lite brötiga brukshundar förut, som kunde hantera dem på ett schysst sätt. Han behövde samtidigt komma till ett aktivt hem; gärna där han fick gå viltspår och jaga.

På prov först

Kontaktannonsen skickades till vänner och bekanta, med önskemålet om att hålla ögon och öron öppna – hade de kanske någon i sitt nätverk som skulle passa ihop med Seeker?
Via en kompis kompis blev det fullträff efter några månaders letande.

– Vi trodde knappt det var sant. Allt vi önskat i kontaktannonsen hade hans nya familj!
Hans nya husse och matte fick ha honom två veckor på prov, därefter åkte Elsa och hennes man till dem och skrev på alla papper.

– Alla grät, de också, det var ju jättejobbigt och de förstod det, men vi åkte ändå därifrån med en känsla av att ha gjort rätt. Det kändes som en stor lättnad mitt i sorgen, allt blev lättare hemma och vi kunde sluta oroa oss, säger Elsa.

Efter att Elsa berättat i sociala medier om omplaceringen hörde flera människor av sig till henne. De tyckte det var bra att hon vågade berätta.

– De hade själv fått en del skit för att de omplacerade sin hund, och de hade nog en del skuldkänslor, säger Elsa och fortsätter: Vi måste kunna prata om det här! En omplacering görs ju för att man vill att livet ska bli bättre för både hund och människa, det är inget att skämmas för.

Bor på en gård

Nu bor Seeker på en hästgård tillsammans med två äldre tikar, en tervueren och en schäferblandning, som håller ordning på honom. Han får gå eftersök på klövviltsjakterna, han apporterar på gåsjakterna och han får sova i sängen.

– Det största problemet tyckte de var att han tog så stor plats i sängen, säger Elsa och skrattar.

Elsa ville inte var utan en aktiv tävlingshund så i nästa steg tog hon emot en omplacering, tvååriga jaktlabradoren Keen. Han hade en ägare som kände att hon inte hann med honom då det fanns många aktiva hundar i familjen. Keen kom in i familjen på prov i några veckor och gled smidigt in i flocken som då också bestod av Elsas gamla goldendam Diesel.

– Keen är nog den snällaste hund jag har träffat, så enkel att ha att göra med. Jag får skydda honom lite från barnen och han har möjlighet att gå undan när han vill. Men jag känner mig trygg med honom.

Nu har det gått tre år och Seekers familj hör hon av till jul och på hans födelsedag.

– Det går jättebra, de älskar honom. Det är underbart!

Elsas tips om du funderar på omplacering

• Bolla med någon som känner både dig och hunden som kan komma med klok input.
• Gör en kontaktannons där du beskriver hunden så uppriktigt som möjligt. Annars är ju risken att hunden inte funkar i sitt nya hem.
• Lista vilken familj hunden skulle passa i. Vad ska de uppfylla för kriterier? Vad ska de göra, ha för erfarenhet, ska det finnas barn osv.

Text: Lena Gunnarsson. Foto: privat.