Fuck cancer!
Det var en dag i juni. Och vem vet varför de åkte på den där festen egentligen. Men nu satt de där, Lufsen och hon, och funderade på när de kunde åka utan att verka otrevliga. Hon stirrade ner i ölflaskans mynning och sen på sin hund, som hon knappt kunde förmå sig att klappa längre.
Hon behövde komma över det där. För utan hennes kärlek skulle han dö än fortare. Så hon lät fingrarna löpa genom pälsen, hans stora bruna mötte hennes. Hon försökte undvika den men det gick inte, den hade blivit större, den där jävla knölen.
Ovillig att ta ett farväl
Det började med att han blev hängig, feber kom och gick. Han fick sår, som aldrig verkade vilja läka. Så de åkte in. Trots att veterinären var mjuk på rösten skar orden som knivar. Cancer. Det blev knäpptyst och öronbedövande, sekundvisaren på väggklockan tickade fram och samtidigt tillbaka, isande kyla förlamade henne.
Ett liv utan honom gick inte. Han hade alltid varit allt. Så hon låste in sig. I sig själv. Ovillig att ta ett farväl vände hon honom ryggen för smärtan att se honom tyna var värre. Hon var arg på honom. Vem fan låter sig bli allt för någon bara för att sen gå och få fucking cancer!
Snart aldrig igen
Med tiden byttes ilskan mot panik, förtvivlan, sorg och ömsinthet. Ambivalensen över att avsluta allt innan ett större lidande blev faktum eller vårda till sista andetag. Ett beslut ingen bör behöva ta över huvudet på sin bästa vän. Så hon försökte fråga honom. Men han hade inga svar. Han bara satt där, såg på henne, älskade henne och vägrade lämna hennes sida. Som alltid. Men snart aldrig igen.
Som bara vänner gör
Hennes vänner försökte dra ut henne ur dimman. Därför kom det sig att de gick på midsommarfesten som inte var ett dugg festlig. Istället klev de över staketet, vandrade rakt ut i skogen och satte sig på en berghäll. Beslutet gnagde. Frågor snurrade. Och bredvid henne växte bölden.
Den blev större för varje vecka nu. Och han tröttare. Plötsligt rasslade det till i granriset bakom henne och sedan satt han där bredvid. En vän hon behövde så väl men inte orkade sträcka sig efter. Men han kom ändå. Så där som bara vänner gör. För de vet. Du kommer visst klara av det här sa han mjukt trots att hon aldrig ställt frågan, av den enkla anledningen att du aldrig kommer kunna leva med dig själv om du inte gör det. Hon hörde inte bara vad han sa, hon kände det. Så djupt så beslutet var fattat där och då.
Så intensivt stilla
Men smärtan kom ändå, som ett rivjärn i hjärtat. Nästa dag åkte de in. Lufsen var redo. Det hade han varit hela tiden. Han hade bara väntat på henne. Sekunden innan hans sista utandning ekade i undersökningsrummet kände hon det. Hela hon fylldes av ett lugn, en energi så stark och betryggande. Allt blev intensivt stilla. Han hade gått vidare. Rakt igenom henne. Sen vek sig benen och hon rasade på så många plan. Men bakom stod en vän och tog emot.
Peace out!
/Carro, Krutor och Koi
