Får hunden ha känslor?

Maximus och Snö på den tid de levde tillsammans, men en dag lämnar Maximus och den sorg Snö kände... det väcker Sandras tankar.

Sandras blogg

Får hunden ha känslor?

Är det verkligen så, att hundar får ha känslor? Vad innebär det egentligen? Men någonting kittlar min nyfikenhet i frågeställningen och pockar på min uppmärksamhet. 

Det såklart hundar ska ha känslor. Men vilka? Hundar får sällan vara arga, tänker jag. När hunden känner ilska är vi genast där och ska råda bot på den känslan. Kanske grundar det sig i vår egen rädsla för arga hundar eller vår oro för vad omgivningen tänker eller rent av att vi inte tillåter oss själva att vara arga? En projicering, grundad på en högst personlig rädsla att möta känslor?

Men hur vore det om vi faktiskt lät hunden få vara arg? Få gapa och skrika lite grand.

”Ändra känslan”

En människa som förtrycker sina känslor vet vi alla till slut exploderar på ett eller annat vis. Borde det inte vara samma sak för hunden? När jag blir arg så kan en grymt skön känsla vara att få skrika och till och med slå på en boxningsboll för att få ut all den där frustrationen. Ibland är känslan smärta och sorg, den ligger ofta djupare och gnager i mig, äter upp mig långsamt i brist på att få existera i sin helhet. Först när jag brister ut i tårar känns de bättre efteråt.

Vi pratar mycket inom hundträning att vi ska ”ändra känslan” hos hunden, det tror jag är ett vettigt och långsiktigt sätt att träna bort problembeteenden hos hund. Men de kan vara så att hunden även initialt behöver få vara arg eller ledsen. Att vi inte bara kan applicera träning i form av godsaker och lek som ska ersätta den där arga känslan.

På nått sätt blir träningen att säga till hunden, visst får du ha känslor men inte DE känslorna. Men om det är just de känslorna hunden har, behöver vi kanske ändå uppmärksamma dem och låta hunden få både känna och få utlopp för dem.

Möta känslan

Vidare ska vi fundera på varför hunden har dessa känslor. Kanske hunden är stressad och frustrerad i sin vardag för att den får för lite promenader, den saknar kanske utlopp för ett behov eller bär på negativa associationer till något på grund av en erfarenhet/upplevelse och de behöver vi ta hand om såklart. Men, de där känslorna ändå. Vad gör vi med dem?

För att jag ska kunna bearbeta de besvärliga inom mig och på riktigt kunna gå vidare så behöver jag möta det. Inte döva det med god mat, avleda med trevliga biobesök eller köpa en ny tröja. De kommer fungera i stunden, men för att gå vidare på riktigt behöver jag ta itu med dem. Innan jag står mitt i känslostormen, och accepterar allt det som sker inom mig, så kommer de heller inte ge med sig. Det kommer komma tillbaka i olika former och format. Vilka möjligheter ger vi våra hundar att bearbeta sina känslor? När vi snabbt är där och motbetingar, ombetingar och allt det där? Är inte de samma sak som god mat, biobesök och nya kläder?

Så vi ska uppmuntra hundarna att göra utfall i koppel? För att få ut sina känslor? Nej de är inte lösningen. Men att låta hunden få gå ut i skogen och stå på en stor sten och skälla ut sin frustration är nog inte så tokigt. Eller få slita en leksak i bitar eller leva om i en kraftfull kamplek. Att efter ett hundmöte som varit tufft för hunden ta reda på de där känslorna, hämta hem dem, få ut dem och sedan gå vidare. Det är viktigt.

Sorg och smärta är ok

Två respektingivande hanar, som levde hela livet sida vid sida, mötte efter tretton år dagen då de var dags för en av dem att vandra till de sälla jaktmarkerna. Maximus den äldsta drog sista andetag sida vid sida av sin vapendragare Snö och marken skiftade under hans tassar när han lämnades ensam kvar.

Det var smärtsamt att se honom så vilsen. Orolig och nedstämd, långt ifrån den sorglösa Snö vi var vana vid. Tankarna rörde sig snabbt till att ”hjälpa” honom, distrahera och göra roliga saker. Men det skulle inte vara rättvist mot hans känslor. Han behöver sörja. Det finns inga genvägar, känslorna behöver få ta plats och de måste bearbetas. Hur smärtsamt det än är att stå och se på. Så jag lät honom vara, jag fanns vid hans sida, erbjöd trygghet och närhet, men han fick jobba igenom det i sin egen takt.

Jag tror att avledande manövrar och försök till att muntra upp faktiskt bara skjuter undan känslan som då bara tar längre tid att bli klar med. Det blir ett livslångt arbete med hunden, där den obearbetade känslan ligger och lurar och är nära till hands.

Gör utrymme för känslan

Detta bör gälla alla känslor. Sorg som ilska.

Våra hundar är våra familjemedlemmar och det gör ont att se dem må dåligt. De skär i hjärtat att se hunden arg eller ledsen. Men ibland gör vi dem en björntjänst att omedelbart vilja ändra den känslan. Vi behöver stötta hunden i det den upplever. Göra utrymme för att få känna en stund innan vi genast skrider till verket för att förändra känslan. Ofta tror jag att vi i själva verket sysslar med symtombehandling när vi försöker oss på att ”ändra känslan” när hunden egentligen inte alls är klar med den.

Sammanfattningsvis tänker jag, att det handlar om att uppmärksamma att känslan finns där. Inte genast gå till träning och avledning, utan låta hunden få känna också. Under trygga former med stöttning och fallskärmar. Det är inte farligt att känna.

Sandra Tellström, hundpsykolog

www.hundsteg.se

 

Vill du läsa fler blogginlägg av Sandra?

Om konsten av frivillighet

Hur vet man när det är dags?

Urkraft

 


Nyhetsbrev

Mest läst just nu

Senaste numret


Våra hundskolor

Sluta tigga

Bloggar

Övningen ”dirigenten”

Våra experter

Vad ska jag göra om min hund blir ormbiten?

Tävla och vinn

Och 2018 års favoritomslag är…