Experten svarar: Är hundkompis ett måste?

Experten svarar: Är hundkompis ett måste?

Det vanligaste för en hund är att leva ensam med en annan art, människan. Även om våra jyckar är givna familjemedlemmar, kan de sakna kompisar med svans?

Vissa hundar suktar märkbart efter umgänge med artfränder medan andra vänder nosen ifrån de fyrbenta och föredrar sin mänskliga kompanjon framför allt. Och där har vi, i korta drag, svaret på frågan: ”Är hundkompis ett måste?” Men varför inte djupdyka.

Kompis eller familj

Först och främst behöver vi se den väsentliga skillnaden mellan kompis och familj. Det är två skilda ting, även om där finns en gråzon. En vän är för nöjes skull, medan en familj/flock är ett grundkrav för överlevnad ur en hunds perspektiv. Storleken på en flock kan variera bland hundar som lever vilda eller förvildade, ofta är de mellan fem till tjugo individer. Alla har sin uppgift, sin expertis och på så vis sitt ansvar och sätt att bidra. Summan av individernas insats är vad som gör flocken överlevnadskraftig. Den grundstommen gör våra hundar starkt flockbundna.

I hundens perspektiv

Det är viktigt att behålla hundperspektivet. Kompisar i mänsklig bemärkelse är inte samma sak ur en hunds perspektiv. Hundar i vilt tillstånd har sällan vänner från utomstående flockar, de korsar inte revirgränser och riskerar sveda och värk för sociala intressens skull. Kanske för att uppvakta en framtida partner måhända, men sällan för att hänga med en polare, eller leka tafatt. Sådant får man utlopp för inom flocken. Men nu är våra husdjur förstås inga urhundar i regelrätt bemärkelse. De lever i vårt samhälle, under våra villkor och får våra sociala intressen på köpet. Vi är lika. Och visst finns det hundar som älskar umgänge med andra jyckar. Träffas de ofta och trivs med varandra växer sig banden starka, och då är frågan om de inte klassas som flock. För riktigt goda vänner kan bli som familj.

Flockliv – mer än vänskap

Men om en hund nu behöver en flock för att må bra, innebär det att vi skulle behöva ha fem till tjugo hundar hemma? Nej. Verkligen inte. En flock innebär inte per automatik andra hundar. Människan har utvecklats tillsammans med hunden sedan urminnes tider och våra jyckar ser oss som flock, speciellt om relationen är jämställd. Våra hjärtslag slår i takt när vi återförenas och pulsen höjs när vi är isär, måbra hormonet oxytocin frisläpps när vi ser på varandra och vi kan samverka mot gemensamma mål som gynnar oss som team.

Vi bidrar till varandras överlevnad och välmående. Det är flockliv, det är mer än vänskap, det är familj. Frågar man de framstående på forskningsfronten är alltså inte en hundkompis ett måste för god välfärd. Däremot är det viktigt för hunden att uppleva flocktillhörighet, den mår inte bra av att hållas isolerad från sin egen flock längre stunder. Det gäller för övrigt även oss människor. Sällan räcker vilken människa som helst som sällskap, eller hur? Precis som för oss kan sällskap av en annan människa vara givande och föredras framför ensamhet, men det blir aldrig samma sak som brorsan eller mamma.

Trevligt umgänge

Även om hundkompisar inte är ett måste är få saker så berikande och givande som trevligt umgänge sociala jyckar emellan. Både fysiskt, psykosocialt och själsligt. Sporadiska lekträffar med olika hundar är dock inte samma sak som att leva i flock. Det förstnämnda kan till och med stressa hundar till ohälsa. Vanligtvis märker vi hussar och mattar våra fyrbenta vänners intresse för sina artfränder. De uppmärksammar varandra på promenaden, gnyr och tittar länge, vill nära, skälla ut eller bara nosa i ett stråk där en annan hund har gått. Det kan räcka för en del. Men för en del andra hundindivider är det viktigt att verkligen få ett social utbyte av hundkommunikation och hundlek. Det är något vi människor aldrig kan ge dem på samma vis.

En jämställd balans

Det är dock viktigt att alla inblandade hundar vill leka. Om en alltid får agera hare och kuvad springer från skydd till skydd, brottas ner för hårt, då är leken på dennes bekostnad. Detsamma gäller om tiken blir ivrigt uppvaktad av hanhunden och inte kan säga ifrån, utan hela tiden får springa undan och försöka freda sin bakdel. Om leken inte pausas per automatik utan snarare liknar en hetsig kapplöpning utan ände, är det ingen egentlig lek, utan en påfrestning för alla involverade. Lek bör vara som en dans, det ska ges och tas, hundarna ska få föra men även låta sig föras, stötta och glänsa om vartannat. Det ska finnas empati och lyhördhet i leken, en jämställd balans mellan parterna. Det kan kräva återkommande socialiseringspass (inte rena lekpass) och stöttning av oss tvåbenta för att hundar ska kunna utveckla en fin relation till varandra.

Utmattad eller behagligt mör?

Väldigt sociala hundarna umgås, i brist på nära vänner, med vem som helst. Men får hunden välja så föredrar den hundar som den har positiva erfarenheter av sen tidigare. Främlingar kan väcka intresse, men nya möten kantas ofta av en viss osäkerhet; Vem är du? Vill du leka? Får jag hälsa på din husse? Blir du arg om jag drar dig i örat? Gillar du att brottas? Eller ska jag jaga dig? Får jag smaka ditt godis? Får jag nosa dig i skrevet…?

Frågorna kan vara många hundfrämlingar emellan och att ständigt möta okända hundar kan vara ett stressmoment i hundars liv. Att hänga med hundrastgårdens skiftande klientel varje lunchrast kan trigga stress som hänger kvar resten av dagen. Som hundägare kan man tycka att hunden blir lätthanterlig och trött av att leka med andra hundar. Men frågan är om jycken är utmattad av den fysiska och psykiska ansträngningen eller behagligt mör av utbytet.

Den nära familjen viktigast

Somliga hundägare har dåligt samvete över att deras hundar får leka för sällan med andra jyckar. Men om det går social nöd på jycken eller ej beror på om hunden i fråga saknar samspelet med artfränder. Det är inte alls säkert att hunden saknar detta, bara för att det är ett flockdjur. Som sagt tidigare, det är den nära familjen som är viktigast. Delvis kan starkt eller svagt socialt intresse vara rasbundet. Hundraser som avlats för att samspela i flertal, exempelvis jaga i flock eller dra tillsammans, brukar uppskatta sällskapet av rasfränder i större utsträckning än ”enmanshundar” som främst är förarbundna och måttligt intresserade av utomstående. Därutöver verkar det sociala behovet vara ytterst individuellt.

Hundar kan precis som vi vara mer eller mindre utåtriktade. Säkert kan det bero på tidiga upplevelser, finns där erfarenheter av tillit, njutning och glädje eller obehag, osäkerhet och rädsla? Så vem du låter din hund umgås med påverkar din jyckes känslor inför framtida hundumgänge. Välj därför hundens vänner väl.

Skippa lösa förbindelser

Se till just din hunds sociala intresse, förse honom/henne med ett gäng goda vänner om behovet finns. Skippa lösa förbindelser och satsa på nära utvecklande och givande relationer. Låt socialseringsträffarna innebära mer än bara lek. Men viktigast av allt, ge din hund en flock. Om det så må vara i form av flera hundar eller genom ditt eget engagemang i ert gemensamma liv.

 

Text: Caroline Alupo. Foto: Getty Images.
Caroline är etolog, hundpsykolog och hundinstruktör.
www.carolinealupo.se

 

Aktuellt