Experten: Biter din hund i kopplet?

Som alltid bör vårt förhållningssätt bero på orsaken bakom beteendet. För arten hund är att bita, ruska och dra effektiva sätt att släppa på uppdämd energi. Handlingarna är rovdjursbeteenden och behöver inte vara stress-relaterade. Men de kan vara det. En hund som vill leka kan ruska i kopplet, beteenden kan vi råka förstärka om vi leker med vår hund när den biter i kopplet eller än värre, stoppar handen i godisfickan i avledande syfte. Om koppeltuggandet gett uppmärksamhet (negativ som positiv) kan beteendet tyvärr ha förstärkts av oss. Sedan finns det hundar som biter i kopplet av frustration, de kanske vill hugga en mötande hund men når inte, istället ruskar den kopplet. Andra jyckar greppar snöret med intentionen att stoppa promenaden, längden på rundan eller hastigheten på matte/husse är kanske för lång. Ett sätt att bromsa är att själv ta tag kopplet. En del hundar är istället orala till sin natur, så som retrievers, de vill bära och mår som bäst när de får ha något i käftarna, i brist på annat tas kopplet.

3 saker som du kan göra

1. Om hunden är understimulerad

Om vi har kopplat en understimulerade hund ligger lösningen i mer än att åtgärda symptomen, (bitande i kopplet) där och då. Vi behöver öka motion och ras-anpassad aktivering/arbete så att hunden mår väl och kan ”uppföra” sig. En hund i obalans kan inte ta sig an vardagen harmoniskt, då det läget inte råder inombords. De är precis som vi på så vis, så tillgodose din hunds behov. Öka takten, gå längre rundor, utforska nya marker, prova på en ny hundsport. Du kommer därefter få hållbara resultat av koppelträningen och vanligtvis försvinner det problematiska beteendet helt utan att tränas bort när orsaken åtgärdats.

2. Om hunden är stressad eller överstimulerad

Är din hund överstimulerad; exempelvis om dagarna på dagis är långa, om lekpassen i hundrastgården är mer belastande än givande, om det blir för mycket uppvarvande cykling, pinn-bollkastning eller om hunden används som leksak av husets barn… ja då riskerar din hund att belastas av stress. Hög och eller långvarig stress är skadligt. En stressad hund blir ofta hoppig, bitig, skällig och ”stökig”. Åtgärden ligger igen i att skapa en harmonisk vardag. Symptomen behöver alltså inte tränas bort den försvinner oftast av sig själv.

3. När kopplet är startskott för lek

Är koppelbitandet däremot startskott på lek, uppmärksamhet då bör du först och främst sluta leka med din hund när han bitit i kopplet. Grundträna sedan; förklara ditt budskap genom att lägga fram, säg fem leksaker och två koppel i rad (var gärna inomhus till en början). När jycken greppar leksakerna blir det ditt startskott på lek, kampa och jaga ifatt, ge dig hän i leken så kommer hunden vilja ha mer. Bete dig som om hunden tuggar i det otillåtna kopplet, den leken är ju kul enligt hunden din.

Om hunden greppar kopplet å andra sidan står du kvar och inväntar att hunden tänker om och tar rätt föremål för lek. Skäll inte på hunden om han gör fel, då skapar du stress i association till kopplet. Det finns mycket information i den här övningen för hunden. När han förstått budskapet inomhus tar du med dig konceptet på promenaden. Ha med dig hunden favoritleksak på promenaden och förebygg lekinviterna via kopplet genom att själv föreslå lek med leksaken då och då. Ha gärna leksaken hängandes i bakfickan så hunden själv kan sno till sig den. Din hund vill ta tag i något för att gå leka, så bjud på det, så får du har kopplet i fred.

Belöningsbaserad träning handlar inte om att ignorera felbeteenden utan om att lista ut vad det önskvärda beteendet är. Guida hunden till att utföra det och sen förstärka det. I detta fall kan det innebära att träna vardagslydnad med kopplet som rekvisita. Lägg fram kopplet, ge hunden en godbit när han tittar på kopplet och sedan på dig, står stilla bredvid dig när du tar kopplet från kroken (utan att bita efter det), när han inte hugger tag i remmen när den sakta rör kopplet mot honom, när han bibehåller en blick framåt när du knäpper fast haken i selen och så vidare. Visa din hund att du har belöningar att tjäna. Och belöna sporadiskt det önskvärda beteenden innan det oönskade tar vid. På så vis blir du effektivt av med det problematiska. Med tiden fasar du bort belöningarna genom att först variera dem; klapp och kel, röstberömma ibland, istället för att ge godis. Är du konsekvent kommer rutinerna sedan bli er vardag, oavsett godis.

Om hunden får ett litet återfall och börjar bita i kopplet när ni är ute är det bra att ha hunden kopplad i två koppel alternativt en lina. Då kan du släppa det koppel hunden biter i (hunden mister då den eftertraktade motkampen). Själv greppar du linan och fortsätter att gå som om ingenting hänt. Om hunden springer i kapp och sluter upp bredvid dig utan att bita i linan berömmer du, går några extra steg och visar sedan vad hunden får bita på istället; en pinne ni hittar i diket eller kamptrasan du har i bakfickan. Ett godissök därefter kan hjälpa hunden varva ner, eller lätt taktil massage.

Ta det varligt med valpen

Har du en valp? Ta det varligt. Det kanske kliar i tänderna inför tandlossning? Och kom ihåg att en valp håller på att vänja sig vid känslan av att sitta fast, få sin framfart reglerad, ha remmar runt frambenen eller ett halsband om halsen. Vi måste förstå hur obekvämt och irriterande det kan vara. Valpar vill springa fritt, utforska och upptäcka. Ha det i åtanke. Men nyttja samma strategi som ovan: bestäm vad du vill att valpen ska göra när han är kopplad och belöna det önskvärda. Ha alltid en leksak med dig i fickan för att förebygga.

Har du däremot en äldre hund, en överviktig jycke eller en hund som plötsligt börjar dra och bita i kopplet rekommenderas ett veterinärbesök. Det är inte ovanligt att hundar som har ont och/eller inte orkar med rundan försöker sätta stopp för den. Lösningen ligger i att lyssna på din hund. Ge honom vård och anpassa därefter promenadernas längd och sort efter individens förmåga.

Det kan ta tid att bryta en vana, att lära om eller ge hunden nya förutsättningar. Låt det ta tid. Var konsekvent och utvärdera effekten efter två veckor, tre veckor, fyra veckor. Filma er själv på promenaden, kryssa dagar och skriv utvecklingsnotiser i almanackan för att få perspektiv på träningsprogressionen. Ligg i, ge inte upp. Med tid och klok träning löser sig det mesta.