Bröder och Systrar, del 2
Ett vrål ekar över Valhallavägens hustak. Vrålet som är hundars sista varning innan de sliter sin motståndare i stycken. Santos vrålar i språnget, han är redo att döda och dö om så behövs.
För sådan blir han, om någon kastar hans bror livlös till marken och ställer sig över honom. Sådan blir han då. Det är inte förnuftigt. Det finns inget konsekvenstänk. Det finns bara hjärta och adrenalin.
Flatten känner energin innan han hör vrålet och i samma sekund backar han undan Sar, sänker nos och nacke mot marken, vinklar bort sin blick och blundar. Han har inte skadat någon, han ville bara se efter hur det stod till med han som gick omkull. Han är klok, räddar sitt skinn och viker ner sig, direkt. Kanske på grund av Santos vrede, kanske för att belysa missförståndet, mest sannolikt för att han inte är typen som plockar upp yxan när stridsluren ljuder, han går hem. Han är ointresserad av drakar eld. Han föredrar vatten och sjöfåglar.
Inte en svansdunk
Genom infernot som är Santos, uppfattar han flattens budskap och borrar ner klorna i marken. Inbromsningen färgar fågelskådaren brunspräcklig och trots att han vikit ner sig dundrar schäfern in i honom. Inte för att Santos inte förmådde skaka av sig ilskan, han kunde bara inte få stopp. Flatte-hanen säger inte mycket om det, han hostar till och travar iväg.
Santos vänder sig mot Sar, buffar och nosar på sin bror. Får inte ens ett gnyende till svars, inte en nos-slick, inte en svansdunk. Det är som att luften gått ur honom och inte kan komma in igen. Santos drar i honom, buffar igen, slickar sin bror över mungiporna och gnäller. Ljudet av dagispersonalens som närmar sig avbryter honom. De försöker ta sig fram till den livlösa, men då blir Santos så orolig att han blir skitförbannad, igen. Så han säger tydligt åt dagispersonal att dra jävligt långt åt helvete. Så de gör det. För sådan kan vettig dagispersonal vara. En bredställd schäfer med full ragg, slående käftar, rynkad nosrygg och ett oroligt hjärta, lyssnar man på.
Hunddagis fröken
Det är inte förrän Hanna hunnit ikapp som Santos släpper garden, och far sen nervöst emellan henne och Sar innan han ställer sig vid sin bror och ylar. Ett läte fyllt av så mycket vanmakt och sorg att alla blir rädda på riktigt. Hanna lägger sig framför sin Sar, klappar honom, gungar honom lätt mellan tårar och jämmer. Hon försöker resa honom, men hans lealösa kropp är för tung.
En dagisfröken tränger sig fram, säger lugnt men bestämt åt Maria som kommit kapp, att koppla Santos för säkerhets skull. Sen pekar hon åt Hanna att sätta sig vid sidan av så att hon själv kan komma åt Sar. Fröken pratar lugnt med Sar, säger hans namn, smeker hans huvud, öppnar varsamt hans mun och möts av en blånande tunga. Med säkra fingrar lirkar hon loss den ur svalget, håller fram den i käftarna och kontrollerar andningsvägarna. Sen stänger hon Sars mun och sluter sina egna läppar om hans nos. Santos som står hårt hållen bredvid gnyr och rycker i kopplet.
Sin hunds öra
Marias knogar vitnar runt läderremmen för att hålla honom undan sin bror. Dagisfröken andas ut i Sars nos, med blicken fäst på hans bröstkorg som höjer sig av inandningen. Hon tar en paus och låter bröstkorgen återgå till utgångsläget. Blåser sedan länge och lugnt in sin egen luft i hunden igen, varsamt för att inte skada hans lungor. Efter ett tiotal inandningar, letar hennes fingrar fram en plats vid hans bakre revben, kompressionerna får Sars kropp att rycka till. Santos svarar med utfall och mjölksyran i Marias armar hade känts om inte adrenalinet slagit ut uppfattningsförmågan. Inandningarna påbörjas igen. Luften väser in i Sars lungor knappt hörbart över Hannas jämrande lovord mot sin hunds öra ”Kom igen vännen, du får vad du vill, försvinn inte för oss, kom igen älskade du, du får vad som helst, alla ben i världen, alla ben i världen…”.
Svansarna viftar åter
Själar säger aldrig farväl. Inte ens om kroppen ger upp. Det var inte Sars tur att gå den här höstdagen. Så han stannade kvar. Plötsligt släpper han ifrån sig ett läte under en av kompressionerna, som om luften ofrivilligt trängt sig förbi stämbanden när den trycktes ur honom. Han rör lätt på huvudet och klipper i sig luft, själv, hackigt till en början. Under mattes smekningar lugnar sig hans andning. Fröken reser sig. Först nu låter hon tårarna komma, de av återhållen oro och massa lättnad. Sar reste sig förvirrat, slickar det blöta från mattes kinder och ser sig om, efter sin bror. Först när deras blickar möts slutar Santos slita i kopplet. Och svansarna på Gärdet började åter vifta.
Kanske lockade Hannas röst Sar till att vända om, ifrån ljuset och tillbaka till fältet. Men de i sig hade inte räckt. Utan dagisfrökens insats hade Sar aldrig fått chansen på alla ben i världen. Av en trivial sak som ett fall och en tunga. Det kan ske. Allt kan ske. Så den är viktigt, den där Första hjälpen.
Peace and Love!//
Carro, Krutor och Koi
