Carros blogg: Rädda hundar behöver trygga koppelhållare
Lurvas människa är spindelrädd. Titt som tätt lämnar fötterna golvet och hon skriker som en vilding. Under åtta-beningarnas högsäsong är matte ett nervvrak. Lurvas är rätt trött på henne och orolig, för till och med en trasslig havanais fattar att en jättespindel måste ha kommit lös på promenaden och huggit matte över ryggen eller nått.
Så Lurvas gjorde vad alla vettiga hundar hade gjort. Han skällde ut matte något fatalt, en gång bet han till och med tag i hennes stövelskaft medan hon stod och viftade åt en spindel som om hon höll på att drunkna. Efter bettet ringde Lena en hundpsykolog som märkligt nog lade hela skulden på Lena. Lurvas uppskattade honom och loooovade att aldrig mer bita i stövlar om bara spindeltramset upphörde. Lena fick lov att ringa en terapeut.
Bota rädslor
Terapeuten verkade ha en plan. Lena skulle börja med att titta på spindlar i böcker och läsa på om deras levnadssätt och beteenden. Sen skulle hon you-tuba åbäkena och granska dem i rörelse men inte i verklighet. Hon fick order att sluta fly. Att stå kvar och djupandas i lägen hon befarade spindlar, jobba ner ångesten stegvis för att sedan ge sig tillåtelse att gå därifrån. För oj, vad flykt kan förstärka ångest. En månader och tre dagar senare ska Lena och terapeuten besöka en djurpark och en djurskötare kommer visa dem ett terrarium med tarantellor. Lena ska bara titta, på håll. Till en början. Den dagen är idag. Lurvas är helt säker på att hon kommer misslyckas. Helt säker är han på den saken.
För terapeuten är också rädd för spindlar. Hon har varit det hela tiden, ingen utan Lurvas har hajat det. Hundar märker sånt jätte väl. Lena har utgått från att terapeuten varit målinriktad och säker på sin sak. Behandlarens omedvetna signaler; en extra blinkning, ett skakning med handen efter ett stresspådrag, vidgade pupiller eller ett ”Så ja, nu var det över” blev inte medvetet bakåtdrivande för Lena. Däremot hjälpte inte terapin ett smack. Trots att hon följde rekommendationer om hur hon skulle tänka, göra och känna. Det är inte så konstigt menar Lurvas, för terapeuten har också förstärkt alla Lenas farhågor.
Skällde ut terapeuten
Så Lurvas gjorde vad alla vettiga hundar i hans situation hade gjort. Han skällde ut terapeuten och bet lite i hennes stövlar med tills Lena skaffade sig en ny. Terapeut alltså, inte hund. Och han den nya, han var galet fascinerad av spindlar, så där så att ögonen tindrade vid blotta tanken på krypen. Han berättade fasligt intressanta saker om dem och entusiasmen smittade av sig. Och han ville verkligen att Lena skulle lyckas, så pass att han fick gåshud när hon vågade sätta handflatan mot terrariet. När hon backade fick hon det, men han följde aldrig efter, han stod kvar ”kolla vilka coola mandiblar de har!”, ”åhhhh spindelbajs!”, med huvudet på sned som om avföringen vore hans nyfödda spädbarn.
Börja med oss själva
Tillbaka till ämnet hund. När hundar får problem med rädslor eller ilska är det inte hundpsykologer som rehabiliterar dem. Det är hundarnas människor. Hundpsykologen ger hundmänniskorna redskap och sen bli de terapeuterna som lotsar hunden genom rehabiliteringsprocessen. Och ja ni hajar spindelliknelsen… om vi själva är osäkra eller rädda för exempelvis andra hundar är vi risiga terapeuter för hundar med samma känsla. Den teoretiska förståelsen och träningsutförandet kan sitta i perfektion, men om vi är rädda i processen går allt åt pipan, hur mycket vi än försöker. Jag vet, det är otacksamt. Men sant. Vi måste börja med oss själva. Alltid.
Rädda hundar
Jag sa det sist i går. ”Jag kan inte hjälpa dig hjälpa din hund, om vi inte gräver ner dina farhågor först.” Hennes jycke hade blivit illa attackerad av en stor svart hund ett par år tidigare, hon med. De vill bli kvitt hundrädslan. En gemensam rädsla som var fullt förståelig. Men lösningen kunde inte börja med hunden. Det funkar inte så. Att bli kvitt sina rädslor är inte lätt, det kräver mod och uthållighet, förståelse och medkänsla för sig själv. Och man kan behöva hjälp av en orädd, målinriktad terapeut. I detta fall var det Koi.
Han ser kanske läskig ut för vissa, vissa som är rädda för de stora och svarta. Till en början ville hon verkligen inte klappa och när jag gav henne hans koppelögla tog hon den med fingertopparna som om jag smort in den med svavelsyra och pissmyror. Men när hon slutligen vågade gå med honom, istället för emot honom, hände något. När hon fick öva in mötestekniken han redan kunde växte hon.
I början såg jag hur Koi tog initiativen, gick ut i bågar, styrde och vinklade, visade henne, sen tog hon över. Hon dirigerade vänster, ledde honom mot gräset, tog ett möte och bad honom hoppa upp på en bänk. ”Han är fantastiskt!” jublande hon efteråt, klappade ivrigt och började ställa massa frågor, lite som spindelterapeuten nr 2 . ”Hur mycket väger han? Vilka raser var det i honom sa du? Verkligen, är det amstaff! Håller jag lite i en rottweiler?” Hon tog kort med telefonen, euforisk. Så lycklig kan man bli när man vågat något man inte trodde sig våga. Hon hade blivit kvitt hundrädslan.
Bli ett lugnt stöd
”Han är fantastisk men också en av många svarta, bredbringade hundar” sa jag medan jag försökte få tillbaka kopplet. ”Tänk på honom nästa gång du möter en. Ta med dig känslan du har för honom i kommande möten.” Hon lovade att göra det. Och sen lät vi hennes hund möta Koi, det hade gått dåligt bara en halvtimme tidigare trots att matten gjorde rätt. Men nu var det inga problem, kanske för att hon inte stelnade till längre, kanske för att hon istället log och hade förmågan att vara ett lugnt stöd när hennes egen hunds osäkerhet stegrade. Kanske därför.
Här kan du läsa mer av Carro Alupo:
