Att låta min hund bli någon annans

Kingston heter Canadas son och han är en tvåårig alaskan malamute hane som inte trivs i flocklivet.

Sandras blogg

Att låta min hund bli någon annans

Canada tittade skeptiskt på oss från ett avstånd. Jag ignorerade hennes tydliga åsikter. Hennes son skulle eventuellt flytta. Att han skulle flytta var inte ett problem i sig, men frågan var om hon var rätt person för honom. Tjejen som står där och klappade på honom och pratade om allt hon kunde erbjuda.

Kingston heter Canadas son och han är en tvåårig alaskan malamute hane som inte trivs i flocklivet. Han bor på en gård med 30 draghundar. Det är för svårt, det är för många att hålla reda på och han kan inte slappna av. När energin blir för hög behöver han kontrollera dem alla, det gör han genom att bli arg. Jättearg.

Få vara någons universum

Det är inte rättvist för någon att behöva leva i den osäkerheten. Därför är det bättre han får bo där han får vara ensam, få vara någons universums mitt, där livet är anpassad till honom och inte tvärtom. Där han inte alls behöver tänka på att hålla reda på andra. Men de är svårt. Hans mamma Canadas osäkerhet kring hans eventuella flytt speglar mina känslor.

Jag försöker ignorera henne. Efter en stund kommer hon fram och ställer sig framför den här nya personen som påstår sig kunna erbjuda honom allt och lite mer därtill. Canada har lyssnat, känt in, varit sund skeptisk. Det är trots allt hennes son vi talar om. Hon vill ge honom världen och lite till. För så känner man för sina barn.

Låta min hund bli någon annans

Canada sätter sig bredvid tjejen som kommit för Kingston, lutar sig försiktig in och låter sig klappas. Jag ser hela hennes väsen slappna av. Det blir bra det här säger hon nu tydligt. Det här är någon som kommer förstå honom. Hon känner sig trygg med att låta honom flytta in hos den här personen. Jag drar ett lättnads andetag, för jag har själv varit skräckslagen över att låta en av mina, MINA, hundar flytta. Låta min hund bli någon annans.

Det är en overklig handling som jag flera gånger velat ta tillbaka, ångra mig, ha honom för mig själv. Fullkomligt glömma bort alla svårigheter vi behöver möta, allra mest Kingston. Stoppa huvudet i sanden och intala mig själv att han visst har det världsbäst hemma hos mig. Att inse att jag inte är den personen som kan ge honom det bästa livet gör ont, jag känner att jag sviker honom.

Jag känner mig otillräcklig. Jag funderar över tusen olika lösningar för att få det att fungera så han kan bo kvar. Men inte en enda är verklighetsbaserad, alla innehåller orimliga kompromisser för många inblandade. Allra mest Kingston. Det vet jag innerst inne. Men nu greppar jag efter hårstrån. Ska jag verkligen släppa honom. Handlingen känns brutal för min själ.

Kingston är redo

Jag sa i många år att jag aldrig någonsin skulle kunna omplacera en hund, att en hund som kommer till mig stannar här för livet. Jag får äta upp de orden. Handlingen att låta Kingston flytta är gjord med ovillkorlig kärlek. Han kommer klara sig fint, han kommer få ett så mycket mer harmoniskt, givande och gott liv än jag kan ge honom. Är kanske där smärtan ligger mest. Känslan av att inte räcka till för någon.

Hans mamma Canadas nu tydliga trygghet i att den här tjejen är rätt person för Kingston får mig att känna tillit. Processen hit har varit lång, bara att komma till beslutet en snirkligt vandrad väg. Skriva ned texten till hans ”annons”. Smärtsam och få första samtalet att någon ville ha honom, min hund, som en knytnäve i magen. Nu står vi här, med en helt underbar tjej som vill öppna upp sitt hem för Kingston. Som är redo att älska honom trots alla hans egenheter. Alla korten är på bordet. Han är redo, han hoppar och studsar på henne. Mamma Canada inte mindre likt en beskyddande lejonhona har godkänt. Nu återstår bara flytten, farvälet.

Den största kärlekshandlingen

Det kommer göra ont, det kommer kännas, jag kommer gråta, kanske ångra mig några gånger. Men sanningen är att jag inte kan erbjuda Kingston det livet han förtjänar, där han slipper vara stressad över andra hundar, där han får bli kliad på magen i soffan varendaste dag, där han får vara precis hela sig själv utan kompromisser.

Han kommer vara saknad. Jag hoppas han kommer sakna oss, lite grand i alla fall. Men mest av allt hoppas jag att han nu får det allra bästa i livet. Det här var det största kärlekshandlingen jag kunde ge honom och jag tror han vet om det.



ANNONS

Nyhetsbrev

Mest läst just nu

Senaste numret


Våra hundskolor

Sluta tigga

Bloggar

Kropp och själ hänger samman – även hos hunden

Våra experter

Hur farligt är algblomning?

Tävla och vinn

Och 2018 års favoritomslag är…