Åsas blogg: Vardagslydnad i ny miljö
I år satsar jag mest på att få till vår vardagslydnad i en helt ny miljö – uppenbarligen så kan kelpiesar som gått lösa på fälten i hela sitt liv utan att vika från min sida INTE ALLS hantera skogsmiljö.
För att inte tala om att ha en väg utanför staketet! Där det kommer FOLK förbi! Och till råga på allt har det flyttat in en ekorre på tomten. Valle är oerhört upprörd, fräckheten i att det bor en annan varelse på HANS mark!
Jag väljer mina strider. Är det ett ”hundproblem”, det vill säga något som hunden faktiskt inte mår bra av (beteende som kommer av rädsla/osäkerhet) eller är det ett ”människoproblem”, något som är helt OK för hunden men ett problem för ägaren? Vad är viktigast för mig?
Uppskattar att ha lösa hundar
Jag har inget emot att Valle skäller på ekorren. Jag har faktiskt inget emot att han skäller på förbipasserande heller. Staketet är stadigt, här har varit en del inbrott runtomkring, och att sprida ryktet att vi har en stor och arg hund är inte helt fel (han är inte arg, bara glad, men känner man inte honom är det lätt att ta fel). Går han till överdrift kallar jag in honom – han kommer direkt, stolt över sin prestation men lite ledsen (tror jag) över att ingen stannade och hälsade på honom…För han vill egentligen inte skrämmas, han bara blir så glad att det ”bubblar över” och han bara MÅSTE skälla. Inte ett hundproblem alltså, och inte heller ett människoproblem.
Det här med skogen däremot…Att kunna ha mina hundar lösa i valda miljöer är något som jag alltid har uppskattat. Inga koppel att förhålla sig till. De har kunnat gå och filosofera, jag likadant, och de har hållit koll på mig. Kommit på inkallning, oavsett om det bara varit ett ”nu vänder vi hemåt” eller ”kom hit för h-e för det är fara på färde!”. De har hanterat harar och rådjur, katter och det fåtal främmande personer vi har mött utan problem. Med betoning på HAR GJORT. Vår nya miljö har alltså INTE generaliserats. Skogen är helt enkelt för spännande! Därför har vi börjat träna vardagslydnad i denna miljö.
Bättre vardagslydnad
Det här är definitivt inte ett hundproblem – de tycker att livet i skogen är fantastiskt! Jag misstänker att de dessutom ser en fördel i att jag finns i andra änden av snöret. Då vet de exakt var jag är och slipper fundera över det. Men det är ett människoproblem, eftersom det är ett problem för mig.
Så vad gör jag då? Jag har lite olika strategier.
Först och främst ser jag till att ha lite längre koppel. Jag vill att promenaden ska vara trevlig för alla parter, och mina hundar uppskattar att ha lite spelrum och kunna nosa på saker i lugn och ro. Dessutom vill de ofta åt olika håll… Så de går i fem meters flexikoppel, eller i fem meters långkoppel, beroende på var vi går. Långkoppel är lite säkrare, flexi lite mindre trassel. Två av tre hundar är helt OK med längden, den tredje ser till att jag har starka arm och rygg-muskler och går därför i dragsele så att hon inte skadar sin kropp.
Belöningar på fickan
Jag har alltid belöningar i fickan under promenaderna. Eftersom det är draghunden (Midori) som ger mig mest problem, så är det henne jag fokuserar på i första hand. Jag släpper lös henne och bara henne där jag anser det vara säkert (det vill säga hon visar med sitt kroppsspråk att hon är mottaglig för träning), och har börjat skapa en ”belöningszon” runt mig. All spontankontakt belönas. De två andra hundarna lufsar med, och får godis med jämna mellanrum. Jag vill härntvätta henne att ”koppel av” betyder ”partymatte”.
Parallellt bygger jag upp värdet i mitt inkallningsord från grunden. Många enkla inkallningar i koppel och utan, överraskande belöningar. Det här jobbar jag inte bara med i skogen, utan även där inkallningen redan fungerar klockrent – i trädgården, på klubben, inomhus. Alla tre hundarna tränas på samma sätt, gruppinkallningar är effektiva. Jag vill att beteendet ”vänd och spring till matte” ska bli automatiserat, något de gör nästan utan att behöva tänka!
Ökad mottaglighet
Nu har vi kommit en bit i träningen, och en av belöningarna för Midori är att jag skickar iväg henne från ”zonen” för att kolla/nosa på något intressant, och sedan komma tillbaka av sig själv. Som ett osynligt gummiband. Går hon för långt så kallar jag in, och skickar lite kortare nästa gång.
Efterhand har jag märkt att de tillfällen som hon är mottaglig för träning har ökat, och jag kan dra ner på antalet belöningar. Fortfarande kan vi komma ut och jag ser på hela henne att öronen är avstängda och nosen påkopplad – då släpper jag inte, utan bara belönar spontankontakt i kopplet. Jag kallar inte, lockar inte, utan bara utnyttjar det hon själv bjuder på. Oftast räcker det för att hon ska hitta träningstanken. Ibland inte, och då blir det en ren koppelpromenad.
Det har varit nyttigt att få ”träna om” något jag tagit för självklart! Efter en månad är vi långt ifrån klara med varadgslydnad i ny miljö – och kommer antagligen alltid att behöva jobba mer eller mindre för att bibehålla fungerande skogspromenader med lös hund. Men vi har kommit en bra bit på vägen!
Åsa
Åsa Jakobsson är fotograf med varierande uppdrag och onlinekurser genom KelpiePhoto. Hon är dessutom författare – har tidigare skrivit två hundböcker – och ger under 2018 ut boken KLICK – hundfotografering med glädje på Klickerförlaget. Åsa driver en blogg för planering och hundträning med namnet The Creative Kelpie, är lärare på gymnasienivå i hundkunskap och fotografi och är dessutom instruktör genom Glädjeklick. Åsa tränar sina hundar Midiori, Valle och Mårran i allt som är roligt, och tävlar i tävlingslydnad och rallylydnad.
Vill du läsa mer om koppelträning?
