Åsas Blogg

Åsas blogg: Att vara den matte hon förtjänar

Min äldsta tik fyller 15 om bara någon månad. Hon är onekligen gammal. Hon har varit en intressant hund hela sitt liv, precis som alla andra hundar, och att få dela hennes ålderdom har varit mycket…känslofyllt…

Så här kommer alla känslorna på en och samma gång:

Irritation. Jepp, jag blir irriterad när jag hör hennes säl-liknande gläfs för hundrade gången samma morgon. Hon anser numera att jag är hennes betjänt, och är otroligt tydlig med vad jag förväntas göra. Hjälpa Hennes Nåd ner från sängen (hon hoppar inte längre som hon brukade). Hennes Nåd vill komma ut – inte samtidigt som jag tar ut de andra hundarna, o nej, utan ungefär 30 sekunder efter att vi kommit in. Alltså precis när jag satt mig med kaffekoppen. Då kommer Hennes Nåd på att hon behagar morgonkissa. Efter att jag frågat henne två gånger om hon vill in och hon bara stått och tittat ut över sina domäner (vår trädgård) så hinner jag precis återuppta mitt kaffe innan Hennes Nåd börjar gläfsa på andra sidan dörren. ”Betjänt! Låt dörren öppnas!” Är maten två minuter sen så låter Hennes Nåd mig veta det genom båda öronen. Och så vidare…

En gammal hund

Oro. Större delen av dagen sover en gammal hund. Tungt. Så tungt att jag med jämna mellanrum måste kontrollera om hon fortfarande andas? Det har hon ju gjort varenda gång hittills. Hennes Nåd har inte heller samma aptit som hon brukade ha. Matdags är oerhört viktigt, men att sedan faktiskt äta maten…det verkar inte alls vara grejen? Klart man blir orolig när en hel biff färskfoder nosas på och ratas! (Yngsta tiken är inte dummare än att hon drar nytta av situationen om jag är ouppmärksam, så maten är uppenbarligen helt OK.) Jag har därför stått och matat Hennes Nåd med sked, och funderat över om hon har ont i nacken, har svårt med balansen, eller helt enkelt gillar att hennes betjänt återigen lyder perfekt. Orolig blir jag också när hon inte riktigt håller balansen, när hon haltar till, när hennes blick blir tom och fjärran. Mest är jag nog orolig för att jag inte ska se och förstå när det är dags för henne att få tassa vidare. Tur vi är två i familjen som båda försöker hålla oss (någonlunda) objektiva, och att jag har en bra veterinär som känner henne sedan många år.

Njuta av ögonblicket

Glädje. Få hundar kan njuta så av ögonblicket som Hennes Nåd kan. En doftfläck, en solig plats, daggvått gräs under tassarna…Vi har nyligen flyttat, och hennes förtjusning över att gå på nya skogsstigar går inte att ta fel på! Hon myser med de andra hundarna – tvättar ansikten och ligger nära. Det är henne de går till om någon gjort ont eller de blivit skrämda. Själv varken hör eller ser hon så mycket längre, så hon blir inte heller rädd. Hennes värld består nog mest av dofter och suddiga former, och hon verkar trivas så. Hennes nos har alltid varit hennes skarpaste undersökningsverktyg. Jag blir glad när jag ser henne skutta av glädje när det är promenaddags, när hon lägger sig nära och suckar nöjt innan hon somnar med sitt huvud i mitt knä, när hon står och doftar i vinden och tar in all information, när hon med viftande svans svänger in på nya vägar och vill utforska.

Leva tillsammans i 15 år

Kärlek. Att leva tillsammans i femton år, uppleva både sorg och glädje, förtvivlan och stolthet, det sätter sina spår. Hennes Nåd lärde mig om vikten av kompromisslös kärlek till individen – inte prestationen. Vi gick igenom rädslor och hundslagsmål – och kom ut på andra sidan tryggare och starkare tillsammans. Hon litar på mig fullt ut. Jag har ett flertal gånger varit tvungen att be henne göra saker som gjort ont, som hon varit rädd för, som hon verkligen inte velat göra – och varje gång har hon mött min blick och tyst sagt: ”Jag litar på att du vet bäst. Låt mig gömma mitt huvud mot din kropp, så vet jag att det blir bra.”

Leva på lånad tid

Tacksamhet. Jag vet att hon lever på lånad tid. Hon är ändå 15 år gammal. Varje dag försöker jag ge henne en bra dag, en dag som hade varit en värdig ”sista dag”. I skrivande stund ligger hon på sin favoritplats under skrivbordet vid mina fötter, och jag känner att hon drömmer. Det rycker lite i hennes tassar. Kanske jagar hon kaniner, kanske tävlar hon rallylydnad ihop med mig, kanske är hon i drömmen ung och stark och bara njuter av känslan av en välbyggd kropp? Känslan av tacksamhet är alltid närvarande, också när jag blir irriterad eller orolig. Jag är tacksam att få dela hennes glädje och att hon valt att ge mig sin kärlek.

Och till sist: hopp. Jag hoppas att jag är den matte hon förtjänar. Jag kommer aldrig att sluta försöka.

Åsa

Åsa Jakobsson är fotograf med varierande uppdrag och onlinekurser genom KelpiePhoto. Hon är dessutom författare – har tidigare skrivit två hundböcker – och ger under 2018 ut boken KLICK – hundfotografering med glädje på Klickerförlaget. Åsa driver en blogg för planering och hundträning med namnet The Creative Kelpie, är lärare på gymnasienivå i hundkunskap och fotografi och är dessutom instruktör genom Glädjeklick. Åsa tränar sina hundar Midiori, Valle och Mårran i allt som är roligt, och tävlar i tävlingslydnad och rallylydnad.


Nyhetsbrev

Mest läst just nu

Senaste numret


Våra hundskolor

Sluta tigga

Bloggar

Ung och dum?

Våra experter

Vanliga frågor om valp

Tävla och vinn

Och 2018 års favoritomslag är…