Åsas Blogg
Åsas blogg

När en hund känner av smärta

För lite över en vecka sedan såg jag plötsligt att Midoris ansikte ändrat form. Hon hade en hård bula under ena ögat. Jag var tvungen att titta på gamla bilder – visst brukade hon vara slät där? Jodå. Det var nytt.

Jag fick tid hos veterinären en vecka senare. Midori visade ingen smärta och ingen ömhet, var sitt vanliga glada pigga (odrägliga) jag, jobbade som kurshund hela veckan, och kom med sina leksaker på kvällen precis som vanligt. Det visade sig att hon bitit av en tand. Ända ner till pulpan. Hon MÅSTE haft ont – men visade ingenting alls.

Gradvis förändring

För många år sedan hade jag min jack russel terrier, Popsy. Gradvis gick hon från sin vanliga terrier-mentalitet till en betydligt skarpare ”alla hundar ska utplånas”, och jag – oerfaren som jag var –tänkte att det hade att göra med att hon äntligen blivit vuxen vid sju års ålder. När inga hundar var närmare än fem meter var hon sitt vanliga jag – studsig och lekig.

Jag brydde mig inte mycket, hon var liten och enkel att hantera även om hon var arg, förrän en klok person undrade om jag fått henne utredd för smärta. Det visade sig att hon hade diskbråck. Hon rörde sig som vanligt, ömmade inte, men smärtan gjorde henne rädd att andra hundar skulle betyda mer smärta – och som den terrier hon var gjorde osäkerhet att hon blev förbannad.

Hatade att bli hanterad

Något år efter det hade jag en privatlektion för en tjej och hennes unga schäfer som hatade att bli hanterad – bet i händerna och sprattlade runt. Hon hade fått diverse råd om att ”visa vem som bestämmer”, men kände att det var fel väg att gå. Med lugn och godis fick jag hunden trygg i att sitta framför, och det blev tydligt att hon var rädd om sin bakdel. Jag bad dem åka till veterinären – tjejen ringde två dagar senare och berättade att hunden inte längre fanns hos oss. Höfterna hade varit så dåliga att veterinären gett rådet att inte väcka hunden ur narkosen, hen kunde inte förstå att hunden ens kunde gå.

Tre sammanvuxna kotor

Under min uppväxt hade familjen hästar, och vi tävlade ofta tillsammans. Min mamma hade en fantastisk valack, Raffael, som när han var på humör vann det mesta inom dressyr. Men han var inte på humör så ofta – han var spänd i rörelserna och reagerade starkt på sin omgivning. Hästar är flyktdjur och vissa är till sin natur väldigt reaktiva, så vi tänkte inte mycket på det – utan jobbade för att ge honom trygghet och gradvis vänja honom vid olika miljöer. Men efterhand som tiden gick kände min mamma att något var fel. Hon bokade envist tid efter tid hos veterinären, Raffael visade ingenting. Förrän hon tjatade sig till en magnetröntgen. Tre nackkotor var sammanvuxna. Han hade konstant ont. Inte konstigt att han var spänd.

Kan ligga smärta bakom

Varför skriver jag om ett så tråkigt ämne? Därför att det är viktigt! Om våra djur – oavsett djurslag – uppvisar ett problembeteende behöver vi vara säkra på att det inte ligger smärta bakom. De kan inte berätta för oss att det gör ont med ord, de berättar istället genom sitt beteende. En hund som haltar visar tydligt vad problemet är. En hund som är svår att hantera eller helt plötsligt börjar reagera starkt på andra hundar, eller en häst som alltid är spänd, visar också tydligt att något är fel. Men det är inte lika uppenbart för oss att problemet kan vara smärta! Istället försöker vi träna problembeteendet – förhoppningsvis på ett sätt som bygger trygghet och tillit, men ibland med tvång och hot om obehag.

Ändrar beteende

Var extra uppmärksam om ditt djur plötsligt ändrar ditt beteende – det är en stark varningsklocka. Samla information – händer det mest efter promenader eller på kvällen (när ditt djur varit igång)? Eller mest på morgonen (stel efter natten)? Har rörelseschemat ändrats? Kan du märka en ömhet eller en ovilja till hantering någonstans? Sträcker sig djuret lika ofta och likadant som tidigare? Märker du en ovilja att utföra vissa rörelser? Prata med en veterinär eller duktig fysioterapeut.

Och lär känna ditt djur. Observera det ofta, känn igenom det, så att du vet vad ”normalläge” är! Då kan du lita på din magkänsla om du känner att något är fel, och upptäcka skador tidigt.

Våra djur kan visst prata – med sin kropp och sitt beteende. Men vi måste lära oss att lyssna.

Åsa

Åsa Jakobsson är fotograf med varierande uppdrag och onlinekurser genom KelpiePhoto. Hon är dessutom författare – har tidigare skrivit två hundböcker – och ger under 2018 ut boken KLICK – hundfotografering med glädje på Klickerförlaget. Åsa driver en blogg för planering och hundträning med namnet The Creative Kelpie, är lärare på gymnasienivå i hundkunskap och fotografi och är dessutom instruktör genom Glädjeklick. Åsa tränar sina hundar Midiori, Valle och Mårran i allt som är roligt, och tävlar i tävlingslydnad och rallylydnad.

Vill du läsa fler bloggar av Åsa?

Variera dina belöningar

Mer medbestämmande

 



Nyhetsbrev

Mest läst just nu

Senaste numret


Våra hundskolor

Sluta tigga

Bloggar

En cancerdiagnos behöver inte innebära slutet

Våra experter

Hur farligt är algblomning?

Tävla och vinn

Vinn boken om Molly – den fyrbenta detektiven