Hundkärlek leder till samboförslag
Carros blogg:

Hundkärlek leder till samboförslag

Det finns staket emellan dem, en väg och en busskur. Det struntar Milla i. Om Herman är hemma hittar hon sätt att ta sig ut ur huset, igenom staketet och till honom. För hon älskar att andas i hans andetag. Det är äkta hundkärlek.

Hon blir så pass knäsvag i alla fyra när han möter hennes blick att hon måste springa runt runt i cirklar efteråt. Vad annars kan en schipperke göra med en förälskelse för stor för att få plats i kroppen. Herman ser mest förvirrade ut när hon håller på så där. Han är inte den spralliga typen. Han tycker om att flytta på tunga saker, muttra och engagera sig överdrivet i jordhögar endast arkeologer ser skönheten i. Det kanske inte är artigt att dra en repa genom hans högar och mot oändligheten när han är på det där viset. Men även om Herman lite surt lunkar efter vet Milla att han snart är ifatt och flinar. För han gillar också hyss och äventyr. Och han gillar hennes spretiga päls och iver. Han har sagt det en gång, när lampan var släckt.

Milla älskar Herman

Men han är en leonberger så han tänker verkligen inte skratta högt ens när hon drar sina bästa skämt. Istället har han grävt en tunnel under häcken som hon kan åla sig igenom och han lämnar kvar kött på sina tuggben ifall hon kommer förbi. Han tänker inte göra en stor sak av det men han har buffat fram stockar som hon kan speja ifrån och när hon ålar sig in i hans hundkoja makar han sig åt sidan så att hon får plats på pläden. Herman, helt olikt Milla, har en eftertänksamheten som hör rikspolisstyrelsen till. Ändå ler han när schipperken beter som att det inte finns tid att tänka efter, då världen kan gå under vilken sekund som helst. Ibland drar han leonbergiskt djupa suckar och himlar med ögonen åt hennes impulsivitet, men Milla är rätt säker på att han saknar henne när matte irriterat och ursäktande hämtar hem henne. Om och om igen.

Familjen försöker stoppa Milla

Nu dröjer det tyvärr innan Milla kan åla sig in mellan hans framben och dricka ur hans skål innan han hinner ta första slurken, som om det vore en tävling. För familjen Magnusson har blivit bra på att hitta hålen i staketet. ”Du är för bövelen inte större än en minion och ändå kan du baxa undan ett gunnebo!” gastar storhusse måttligt road, men ändå imponerad. Milla skiter i vad han säger, ingen vet hur stor en minion egentligen är. Hon har googlat. Husse bommar igen hålen och tiken har hört el-staket så ofta att hon frågat en tax om saken.

Efter förklaringen matvägrade hon i dagar och försökte se ut som Mahatma Gandhi. Egentligen respekterar hon fredlig civil olydnad men när matvägran inte hjälpte skippade hon det fredliga och tog till svordomar och tänder. Då försökte matte peta Milla i sidan samtidigt som hon sa ”Schhh, scchhh”, hon lät som fönsterputsen. Så Milla blev tvungen att bita av tv-kabeln för det sänds verkligen en jäkla massa smörja på tv gällande hundträning. Efter sccch-händelsen hänvisar Milla till portal paragraf 2 i djurskyddslagen så fort hon ser mattes fingrar. Hundar gör det genom att morra och spotta samtidigt som de klapprar med käftarna och rullar bak ögonen.

Hotar med kastration

Vid det är laget har familjen Magnusson fått nog. Matte är besviken på att hennes tidigare lydiga hund beter sig som en energidryckshög teenie på Markus och Martinus konsert varje gång hon måste släpa hem tiken från Hermans. De har hotat med kastration och påstått att Milla är i hormonell obalans. Men Milla knäppte bara tassarna och prisade gudarna, för preventivmedel kändes som en bra sak. Att föda hans valpar skulle bli otympligt, men om Herman vill nosa henne i baken får han gärna det och lite till. Tyvärr avbokades veterinärtiden.

Rop på hjälp

Istället spikade husse igen kattluckan hon använt likt en salongsdörr i en vilda western film. Milla svarade med att sätta sig så tungt ett sju kilos penntroll förmår och krafsade seriemördarläskigt och onaturligt hårt på väggen intill det igenbommade. Familjen ignorerade beteendet efter att ha läst något korkat om det på nätet. Därför hann isoleringen komma fram som Milla försökte begå självmord med genom att äta stora tussar av. Hon kallade det ett rop på hjälp, husse kallade det idioti, sedan fick han nog och bannade henne. Och man kan säga att Milla också fick nog för hon gjorde det hundar vet att man inte får göra i onödan. Hon spelade det fulaste kortet, skelade orytmiskt och gnydde på ett sätt hundar bara gör när deras nervsystem håller på att kollapsa på grund av en hjärntumör. Så jag förstod verkligen familjens oro när de ringde. Millas uppfödaren borde ha sagt åt valpen att man inte drar hjärntumörkortet i onödan. Hunduppfödare glömmer så lätt att informera sina små om sådant.

Den vackraste leonberger

Men det är inte bara familjen som är uppgiven. Milla med. Hur kan de missunna henne Herman? Den vackraste leonberger man kan tänka sig. Hon har googlat, de flesta har för mycket hår, för raka nosar, ser trögtänkta ut eller så är de tjocka. Inte Herman. Han är Braveheart. Han är norrsken och sagor från förr runt öppen eld. Han är hennes vackraste stunder. Så hon tänker verkligen inte ”vara kvar på tomten” (förlöjligad människoröst, schipperke huvudet vippar hånfullt från sida till sida). För det kan vara fysiskt omöjligt att hålla sig ifrån någon. Dock är Magnussonarna säkra på att deras korpsvarta förr eller senare kommer hamna under en bil om rymningarna fortsätter. Deras farhåga förnärmar Milla fett mycket eftersom hon anser sig vara fullt kapabel att vrida huvudet åt vänster, sedan höger och sedan åt vänster igen innan hon skenar över asfalten. ”Jag är ingen jävla bulldogg,” vrålar hon. Människorna förstår tack och lov inte harangen och jag tänker verkligen inte översätta hundsvordomar.

Hundpsykologen kopplas in

Familjen ber mig hursomhelst att få slut på ”tramset”. De har insett att vissa saker jiddrar man inte med utan hjälp; sinnesförvirrade världsledare med atombomber, berusade nazister, taggbuskar, skadeskjutna vildsvin eller en förälskad schipperke (obs! skribentens personliga lista ingen evidensbaserad fakta).  Rymningarna som började när stekheta Herman flyttade in fyra radhus bort behöver få ett slut. Deras oro dämpas dock inte av att jag förbjuder el och istället ber att få träffa Herman. Vi tågar över och ringer på. En trubbig men tillmötesgående lagom fet gubbe i sina bästa år öppnar.

Hermans människa

Inte Herman, Hermans människa. Jag ber att få träffa hans hund och det får jag, för trubbiga män ifrågasätter inte hundpsykologer i onödan eftersom de vet att det blir tidskrävande. Trubbiga män uppskattar inte tidskrävande. Så Hermans gubbe släpper in ett gäng tvåbenta och en korp som egentligen är en hund. Och mycket riktigt. Herman är läcker! Robust, pålitlig och smart. Lagom trist men ändå kul. Mycket för friluftslivs och nötkräm, dessutom luktar han mossa och jord.  Och så ren och godhjärtad att moder Teresa hade framstått som en skitstövel om hon ställts bredvid. Sedan är han kanske lite för rak och egensinnig för normen men inte för Milla. För Milla är han perfekt.

Sambo förslag

I slutet av varje beteendeutredning säger jag ofta: ”Vi har en plan.” Men denna gång ingår inte hundägarna i vi:et. Jag rekommenderar nämligen en sambo/särbo-lösningen de inte tänkt sig. ”Va sa duuuu?” kontrar hussen för högt för att vara trevlig samtidigt som han kniper ihop ögonbrynen så pass att fårorna i pannan blir djupa nog att sätta potatis i. Han vill verkligen inte ha Herman inneboende varannan veckan. Jag får förklara mig. ”Antingen accepterar ni en obotligt depressiv och rabiat Milla som äter isolering och kanske har en hjärntumör samtidigt som ni lägger 45 000 kronor på att gräva ner armeringsnät under er tomt som ni dessutom behöver hägna in med Fort Nox-stängsel som förstärks med kravallstaket insmort i wasabi och Karlssons klister. Eller så låter ni Herman bo över lite då och då…! Vissa krafter kan man inte stoppa.”

Upp över öronen förälskade små belgiska vallhundar togs inte upp på min hundpsykologutbildning så jag fick fristyla. Det är kanske inte den bästa lösningen jag kommit med genom åren men den enda rätta i det här fallet. För  vem ställer sig emellan hundars kärlek och vägrar?! Inte jag. För Milla är verkligen så kär att det fladdrar så intensivt i magen att man inte vet om man kommer kräkas eller lyfta från marken. Så kär som bara hundar utan volymkontroll kan bli.

Det blir bra

Efter att de fått min ”lösning” är jag tydlig med att det kunde varit värre. Herman kunde ha varit en amstaff med smärtinducerad aggression, en fisig mops eller en tysk jaktterrier. Alternativt en blandning av de tre. Då börjar familjen Magnusson tycka riktigt bra om Herman.

Hermans gubbe som är rätt lik Herman förfäktar det hela initialt, lagom intensivt och med smarta argument men ändå helt utan kraft. Så alla skiter i honom tills han ger med sig och övergår till att verka oberörd. Vi kommer låta honom. Det blir bra.

På återseende!/Carro, Krutor och Koi

Här kan du läsa mer av Carro Alupo:

Hundrädd?

Fight eller fikastämning?

Himlen på jorden


ANNONS

Nyhetsbrev

ANNONS

Mest läst just nu

Senaste numret


Våra hundskolor

Sluta tigga

Bloggar

Vi är ett, hundarna och jag

Våra experter

Tips för hundägare inför nyår

Tävla och vinn

Och 2018 års favoritomslag är…