Sandras blogg: Att leva ut sina känslor som hund

Sandras blogg: Att leva ut sina känslor som hund

Han springer som en seriefigur, benen snurrar men han står kvar på samma ställe. Han tar sats och får sladd i kurvorna när han rundar vår köksö för att landa i soffan med blicken full av viss galenskap. Galenskap och vibrerande liv. Han har precis flyttat in. Precis just nu, han kom in i huset för fem minuter sedan.

Mycket spänningar blir det i kroppen när man som 18 månaders grönlandshund just precis lämnat allt man känner till. Han har hoppat in i en okänd bil och legat där under de fem timmar de tog honom ”hem” till hans nu tredje hem. Men han löser det så fint. All uppbyggd stress får ta raka kanaler ur honom, alla känslor får hamna utanpå. Han låter energin bara forsla ur honom. Här ska inget gå bäras på.

Han heter Leo och är av rasen grönlandshund, och han är det senaste nytillskottet hemma hos Sandra Tellström.

Han heter Leo

Uppfriskande. Härligt och allra mest inspirerande. Vi borde också rusa runt i huset som galenpannor när vi känt en spänning. Ut med ”skiten” bara. Den senigt musklade hunden drar en suck och kastar sig på golvet. Låter sig klias och säger tydligt ”jag är redo att älskas nu”. Han heter Leo och hans start i livet var  tuff. Född på Grönlands karga bergssluttningar, hans mamma brutalt dödad när han var 4 veckor gammal. Han gjorde sin första flygresa 5 veckors gammal, till ett främmande land som saknade både snö och glaciärer. Hamnade i city i en lägenhet som inte rymde honom och i händer som inte förstod. Lämnad för avlivning vid 9 månaders ålder. Lyckligtvis skonad av en klok veterinär, som styrde honom från regnbågsbron och mot Sverige.

Men han är inte tyngd av sin historik. Han är något varsam med sin tillit men fylld av livsglädje. Han låter alla känslor komma, allt får komma ut. De är hans allra starkaste egenskap, den som gjort att han överlevt men likväl blivit missförstådd. Han lagrar inte upplevelser, gräver inte ner känslor djupt inom sig. Dem låter han få ta plats, få utrymme. De kan bli besvärligt för omgivningen, speciellt om man inte förstår hans frihetstörstande själ.

Sätter tänderna mot min hand

Någonting har hänt honom i halsband. Han sätter snabbt sina tänder mot min hand. Biter inte, men vet precis hur hårt han kan trycka. Han är supertydlig, jag vill inte att du tar mig i halsbandet. Jag släpper och säger det är ok. Säger att du får bita mig om du behöver. Men de behöver han inte, han behövde bara vara väldigt tydlig med hur han kände. Jag respekterar det, jag har ingen aning vad han har med sig i bagaget och är tacksam för att han talar om. Han har sina gränser och de är också de enda han har kunnat bära med sig under sitt korta men omtumlande liv. Sin värdighet och självrespekt kommer han inte att tumma på.

Strax därefter efter kastar han sig dock på rygg och ber om kli på magen, lika snabbt är han på tassarna och kör tre race runt köksön igen. Avreagera sig. Göra av med spänningarna. Bli fri. Så är de klart. Vända blad. Någonting som så lätt skulle kunna tolkas som stress är medvetna handlingar, cooping strategier. Överlevnad. Det går fort i svängarna, men ingenting är slumpmässigt. Studerar man honom noga har kan kontroll hela vägen.

Behöver leva ut sina känslor

Leo får mig att tänka på dessa hundar med så mycket känslor, som också så tydligt visar dem. Hur bra de är, de som inte bär på saker, bygger upp för att sen explodera. Men de kan vara svårt att ha en sådan hund, för den ryms inte inom några ramar eller mallar. De är lätta att missförstå. De här hundarna kan lätt bli ”besvärliga” och vi tar till lösningar som nog inte ens behövs. Deras handlingar kanske rent av håller på lösa problemen och vår välmenade inblandning bara försvårar.

Vi människor går ut i skogen och skriker ut vår frustration, vi går på gymmet och slår ut vår ilska på en boxningsboll eller så lyssnar vi på sorgliga ballader och gråter oss rödögda. Vi tillåter oss allt som oftast att känna, att släppa ut. Det är enligt konstens alla regler den enda vägen till befrielse från de vi upplever – att känna det och bli klar med det.

Vägrar inrätta sig i mänskliga led

Vilka möjligheter ger vi våra hundar det? Även den mest orsaksbaserade träningsplanen blir ofta symtombehandling eller strategier för att undvika och runda problemet. När låter vi våra hundar gå ut i skogen och skrika? När får de slå ur sig sin frustration? När får de vara ledsna och det är ok?

Leo visar tydligt att de finns hundar som gör detta helt själv, de som vägrar inrätta sig i mänskliga led eller särskilt domesticerade roller. En stilla tanke korsar mitt huvud, hur många av dessa ”tokar” lyckas undvika en allt för tidig död? Vi borde vara tacksamma för dessa hundar. De kan visa oss vägen till både de som är sant och genuint i ett hundliv.

Leo ska inte behöva flytta mera, han har hittat till snö och berg igen, han har hittat till frihet och en plats där han får vara sig själv. Hela sig själv. På något konstigt men ändå självklart vis, så är han inte längre problematisk eller svår. Han är Leo.

Sandra Tellström, hundpsykolog

www.hundsteg.se


ANNONS

Nyhetsbrev

ANNONS

Mest läst just nu

Senaste numret


Våra hundskolor

Sluta tigga

Bloggar

Vi är ett, hundarna och jag

Våra experter

Tips för hundägare inför nyår

Tävla och vinn

Och 2018 års favoritomslag är…