Ett sista farväl…
om att förlora en hund

Ett sista farväl…

Hennes hund har blivit sämre, mycket sämre och det finns inget annat val än det bävade. Hon vet det. Han verkar veta det med. Men ingen vill veta av det. Det är snart dags för ett sista farväl.

Jag hann bara svara på det inkommande samtalet, sen brast hennes röst. Det går inte att missta sig på ljudet av en människa som går sönder. Den timtals-gråtna rösten, det täppta, det benmärgströtta. Desperationen och paniken i stämman låter inget tränga sig före, förutom när insikterna om det bottenlösa tar vid. Bara avgrundsdjup jävla sorg kan döva panik.

Hundar måste lämna oss

Det går inte att prata med någon i den här situationen utan att känna all deras smärta. Jag har själv gått sönder av samma skäl flera gånger. Det här är hennes första. Den kanske är den värsta. Man vänjer sig aldrig. Hundar måste lämna oss. De vill inte det, men de måste. En dag har de gjort allt sitt fantastiska och ska vidare. Till vart är allas ensak att tro om. Men någonstans tar alla vackra själar vägen. Någonstans vilar och vakar de, kanske ser de oss. De är långt borta, men ändå närmare på något vis. De kommer när vi kallar. ”Han kommer om du ber honom…”, ”Du kommer känna hans närhet i era minnen även om du glömmer hans skall.” Jag säger det inte för att trösta, inte för att tysta. Utan för att jag tror att det är så. Hon kanske kommer uppleva det.

 

Ett sista farväl

Samtalet fortsätter i praktikaliteter; Hur bokar man tid? Hur går det till? Vad gör man efteråt? …men landar åter i Hur orkar man? ”Det gör man inte” blir mitt svar, ”…men ändå gör man det”. Jag gör som en god vän en gång gjorde när jag satt i samma sits, jag citerar Bröderna Lejonhjärta: ”Ibland måste man göra saker man inte vågar, annars är man ingen människa utan bara en liten lort.” Hon som ringer är ingen lort, hon kommer hitta sitt mod och orken som krävs för att ta ett övermäktigt beslut. Hon kommer göra sin vän rättvisa om ingen annan utväg finns. ”Du måste resa dig upp när hans hjärta slutat slå, du måste det till slut”. Och det gör man, man orkar, man reser sig upp. Men i förväg förstår man verkligen inte hur. Inte i efterhand heller.

”Vad gör jag där och då, när det sker?” Rösten må darra, men hon är modig, vill veta saker folk knappt vågar föreställa sig. ”Du släpper aldrig hans tass. Du låter honom luta sig så djupt ner i din famn han bara vill. Du låter honom ta sitt farväl på det sätt han behöver. Orka vara närvarande annars blir han ensam. Växer hans oro ger du honom allt ditt lugn. Möt hans blick och släpp den aldrig om han behöver ta stöd i din. Var starkt i stunden, det är att ge tillbaka för allt han gett dig. Och låt inte stillheten som kommer skrämma.” Det blir lugnt, samtidigt extremt fokuserat i ögonblicket då de lämnar jordelivet. Det intensiva knäpptysta tomrummet innan häpnad ges i uttryck framför magiker. Så stilla. I en vrålande tystnad slits de ifrån oss. ”Låt honom gå. Ge honom frihet. Håll om, men inte i. Det kan du göra efteråt. Tills knogarna vitnar.”

Varje hund man förlorar

Jag får pressa ner luften i lungorna, försöker svälja klumpen i halsen och hålla tillbaka mina tårar. De kan komma sen, nu finns bara rum för hennes. ”När han gått, först då får du gå i tusen bitar, först då låter du dig själv falla. Det kommer göra ondare än du kan föreställa dig, mycket ondare.” För varje hundkropp som svalnat i ens famn dör en del av en själv. Och varje hund som kommer till en blåser liv i den askan.

”Vad gör jag nu…tills dess?” frågar hon med brusten röst. ”Allt du inte vill ha ogjort” är mitt enkla svar. Att ta farväl kan bestå av mycket, men ändå vara så enkelt som att sitta på favoritberget i skogen, dela på en skinksmörgås och gråta, skratta, minnas. Luta sig emot och komma ihåg allt från dagen då han var valp, dagen då man verkligen inte kunde föreställa sig en skitdag på ett berg med en grånos i knäet. Alla upptåg och äventyr. Nospussar och ivriga promenader, alla träningspass, en jagad hare, soffhäng och en utskälld granne. Rymningarna, tafatt-lekar och bus, urvuxna halsband, en söndertuggad mobiltelefon och nya hundvänner. Allt. Och man bör säga allt man vill ha sagt. Men mest av allt ge all den kärlek man kommer vilja kunna ge… dagen man inte längre kan.

Man kan inte bota sorg

Hade jag fått möjligheten att få tillbaka mina fallna hjältar om så bara för en stund hade jag velat sitta på trappen och bara vara. Smeka deras vackra huvuden, drunkna i deras kloka ögon, lyssna till deras andetag. Känna elden i deras ådror och lugnet i deras hjärtan, insupa allt det vackra de var. Jag skulle stanna tiden och memorera de minsta av detaljer i var och en av dem. Och jag skulle överösa dem med all min kärlek. All.

Det går inte att skriva om detta utan att tangentbordet blir blött. För det smärtar än i dag, det kommer göra ont varje gång jag vågar känna in de vänner som fattas mig. Tiden gör känslorna lättare att hantera, men att tiden läker alla sår är strunt. Till en sal av saknad återvänder man vid tanken på de man älskar som är bortom ens räckvidd. En vän sa nyligen något i stil med: ”Att köpa en ny hund är att köpa någon att en dag sörja” och det är sant. Den naturliga följdfrågan blir :Varför gör man det? Varför skaffar man hund igen? Svaret är enkelt. För allt de hinner ge oss.

På återseende.

/Carro, Krutor och Koi

Vill du läsa mer av Carro Alupo?

Poängen är kärleken

Eller den fina artikeln om Trassel som fick somna in i familjens hem, och inte hos veterinären.

Trazel somnande in hemma


Nyhetsbrev

Mest läst just nu

Senaste numret


Våra hundskolor

Sluta tigga

Bloggar

En dans med döden med långsamma steg

Våra experter

Kan jag smitta hunden med min förkylning?

Tävla och vinn

Vill du bli en stjärna på rallylydnad?