Balto och Togo – slädhundarna som räddade difterismittade barn

Hundspannet med Togo. Bild ur boken Historiska hundar av Mats Carlbom.

Hundens historia

Balto och Togo – slädhundarna som räddade difterismittade barn

Genom isstormar och i extrem kyla fraktades år 1925 medicin med hundspann hundra mil för att undsätta en difteridrabbad stad i Alaska. Medan hjälpen närmade sig dog flera barn, och många blev allt sjukare.

Två av de 150 slädhundar som deltog i räddningsoperationen gick till historien. Men sedan kom det bittra efterspelet: striden om vem av dessa två siberian huskies som var den störste hjälten.

Var det Togo? Den svart-vit-bruna, ganska lilla, 12-åriga veteranen, var en mästare på att hitta de bästa vägarna i vildmark och på isar. Han ledde den längsta och farligaste etappen.

Eller var det Balto? Den 6-åriga svarta huskyn med vitt bröst och vita framtassar hade inte mycket erfarenhet som ledarhund, men han fick ansvaret och tog det. Han ledde spannet den sista etappen och såg till att den livräddande medicinen kunde levereras.

Det fanns bara ett botemedel 

I januari 1925 drabbades den lilla isolerade guldgrävarstaden Nome i västra Alaska av en difteriepidemi. Difteri är mycket smittsam och ytterst plågsam – sjukdomen kväver sina offer långsamt till döds. Bara ett botemedel fanns: antitoxin-serum.

I Nome bodde vid denna tid cirka 1500 människor. Läkaren, doktor Curtis Welch, insåg en dag att bland det värsta han kunnat föreställa sig hade inträffat. När en tvåårig flicka dog i december 1924 trodde han att det var halsfluss. Men sedan dog ett barn till. Och ett till. Den 20 januari 1925 ställde han sin diagnos: difteri. Doktor Welch skickade genast telegram till den amerikanska hälsomyndigheten och bad att medicin skyndsamt skulle skickas till Nome.

Det sista fartyget inför vintern hade lämnat staden, och nu hade vattnet frusit och var inte farbart. Vägarna var obrukbara. Flyget var outvecklat, och ingen hade ännu flugit under så svåra vinterförhållanden.

Återstod ett sätt: hundspann

Medicinen skulle skickas från Alaskas största stad, Anchorage. Med tåg nådde man bara till staden Nenana. Därifrån var det hundra mil kvar i en extremt svårgenomtränglig terräng. Dessutom hade Alaska drabbats av de värsta väderförhållandena på mer än 20 år, med snöstormar och temperaturer som kunde gå ner till under 50 minusgrader.

En avancerad stafett skulle inledas. Hela 20 ekipage deltog, vart och ett körde mellan 38 och 85 kilometer.

Men ett ekipage körde sammanlagt 415 kilometer. Det framfördes av Leonhard Seppala, invandrare från Nordnorge och den mest legendariska hundföraren i Alaska vid den tiden. Till skillnad från de flesta andra använde han bara hundrasen siberian husky.

Siberian husky

Som ledarhund under detta sitt livs kanske viktigaste uppdrag valde han sin bästa hund: Togo, som trots sin höga ålder, tolv år, fortfarande var frisk och stark.

Den sista sträckan kördes av en annan norsk invandrare: Gunnar Kaasen. Den hund han valde ut som ledare kom just från Seppalas uppfödning. Balto hade inte imponerat på sin uppfödare, men Gunnar Kaasen trodde på den svartvita hannen som jobbade på i en lugn och stadig takt.

Den 27 januari inleddes stafetten i staden Nenana i centrala Alaska.

För varje dag tilltog kylan och snöstormarna. Flera hundar dog efter att ha skadats och sedan frusit ihjäl. Men kedjan höll; medicinen närmade sig Nome.

Leonhard Seppalas uppdrag var att frakta medicinen drygt 14 mil mellan två byar. Efter honom återstod bara tre av de 21 etapperna.

Hans etapp gick mellan två byar på var sin sida om Nortonsundet.

Gick över isen

Den stora fråga han ställdes inför var denna: Skulle han ta vägen över Nortonsundets is – eller landvägen runt om?

Landvägen innebar att medicinen skulle komma fram ungefär ett dygn senare. Flera barn skulle hinna dö.

Att gå över isen var förenat med livsfara. Vinden rasade ner från fjällen och kunde driva ut isflaken till havs. Inuiter från trakten som kunde läsa varje skiftning i isen gav Seppala rådet att gå landvägen.

Men han hade något som underlättade hans beslut. Han hade Togo. Seppala beslutade sig för att gå över isen.

Ledarhunden styrde säkert slädekipaget runt råkar och sprickor i isen, valde ständigt den säkraste vägen, och trots temperaturer på runt 50 minusgrader och kraftig vind tog de sig över.

En orsak till att Leonhard Seppala litade så gränslöst på sin ledarhund var deras gemensamma erfarenheter. Vid ett tidigare tillfälle hade Togo och resten av ekipaget hamnat på olika isflak just här i Nortonsundet. Togo hade spänt klorna i isflaket och försökt dra till sig de andra. När linan brast och hamnade i vattnet, hoppade Togo i vattnet, bet tag i linan, klättrade upp på isflaket igen och drog de andra till säkerhet.

Togo och Seppala fraktade medicinen betydligt längre än något av de andra ekipagen. Tack vare att de vågade ta sig över det farliga Nortonsundet kom medicinen fram ett helt dygn tidigare än annars.

Tröttkörda hundar

Nästa sträcka kördes av Charles Olson. Stelfrusen kom han in i vandringsstugan i byn Bluff med sina tröttkörda och delvis skadade hundar. Där skulle han lämna över till Gunnar Kaasen, men rådde honom att vänta. Ute blåste det nu 30 meter per sekund och det fanns inga tecken på att snöstormen skulle mojna.

Men Kaasen trodde att stormen riskerade att helt förstöra farlederna mot Nome. I så fall skulle det bli omöjligt att ta sig fram. Så han selade sina 13 hundar klockan tio på kvällen och gav sig av. Längst fram: hans svartvita ledarhund Balto.

Efter bara åtta kilometer tappadeGunnar Kaasen orienteringen. Han visste inte var de var, inte åt vilket håll de skulle köra. I det läget bestämde han sig för att låta Balto bestämma. Ledarhunden letade efter farleden där andra hundar sprungit, som borde ha lämnat doftspår efter sig. Enligt Kaasens beskrivning senare var det den sexåriga Balto som fick dem på rätt spår igen.

Kaasen skulle egentligen ha lämnat över till den sista hundföraren på en vägkrog i en by två mil från Nome. Men så blev det inte. Kriskommittén i Nome hade beordrat en paus i stafetten. Risken för en olycka i stormen bedömdes som alltför stor. En sådan kunde betyda att medicinen inte kom fram alls.

Den siste hundföraren

Deras order hade nått den siste hundföraren, som hade tagit in hundarna och själv lagt sig att sova.

Men det hade inte nått Kaasen. När han insåg att nästa ekipage inte stod redo, fattade han ett snabbt beslut. Han skulle fortsätta hela vägen till Nome själv.

Kapplöpningen med medicinen till difterioffren berörde hela USA. Tidningarna lämnade dagliga rapporter, och människor satt som klistrade vid radioapparaterna för att följa dramat: Skulle barnen dö? Eller skulle hundspannen hinna fram i tid för att rädda dem?

Den 2 februari klockan halv sex på morgonen sprang Balto in på huvudgatan Front Street i Nome med sitt slädekipage bakom sig. Kaasen vacklade av släden med serumet i famnen. Fem och en halv dag efter stafettens start överlämnades medicinen till doktor Curtis Welch. Difteriepidemin kunde stoppas. Sex barn hade dött, men samtliga övriga som insjuknat räddades tack vare hundspannens insatser.

Hundförarna hyllades som hjältar. Var och en av dem fick guldmedalj och 25 dollar för sin insats.

Gunnar Kasson kramar sin berömda hund Balto.

Inte utan Balto

Men den som tidningarna stod i kö för att intervjua var Gunnar Kaasen, mannen som styrt in sitt hundspann i Nome och överlämnat. Han värjde sig mot alla lovord. Hans budskap var hela tiden ett och detsamma:

”Jag hade inte klarat det utan Balto. Det var han som hittade vägen ut ur stormen. Han ska ha hela äran.”

Nu var det Balto som började få uppmärksamhet. Han hyllades i tidningar över hela USA, och till och med USA:s president Calvin Coolidge uttalade sin uppskattning.

Det dröjde inte länge förrän Gunnar, hans hustru Anna och hundarna var på väg till Hollywood. Där spelades filmen ”Balto’s race to Nome” in med Balto och Kaasen i huvudrollerna. Därefter turnerade de runt hela USA och uppträdde på vaudevilleteatrar.

Turnén kröntes i Central Park i New York. Där avtäcktes i december 1925 en bronsstaty av Balto i närvaro av honom själv och Gunnar Kaasen. Den statyn står kvar än i dag och är ett populärt utflyktsmål för barnfamiljer.

Hemma i Nome i Alaska gick Leonhard Seppala med sårade känslor. Han tyckte att det borde varit Togo som hyllades. När det till och med blev en staty i Central Park var måttet rågat. Hösten 1926 inledde Seppala en egen USA-turné för Togo. Också den blev en succé och drog från västkusten till New York.

Den legendariske norske polarforskaren Roald Amundsen och Seppala hade känt varandra i 15 år, och han såg till att Togo fick ett storslaget mottagande i New York.

Kaasen uppmanades diskret av Amundsen att lämna New York så att Seppala fick äga scenen.

Balto och de andra hundarna lämnades kvar. Varför har aldrig riktigt retts ut. Vad vi vet är att Kaasens hundar såldes till högstbjudande. Därmed försvann de från tidningssidorna och ur människors medvetande.

Räddade igen

Seppala flyttade till Maine, gjorde succé i hundspannstävlingar och bidrog till att siberian husky år 1930 blev officiellt godkänd som ras i USA. Togo fick gå i pension och levde med sin husse i staden Poland i Maine tills han var 16 år.

Balto och hans kamrater i spannet – de som överlevt – hamnade på en nedgången ”cabaret” i Los Angeles, där de visades upp tillsammans med skäggiga damer och kalvar med två huvuden. Som av en händelse upptäcktes de av en affärsman från Cleveland i Ohio. Han blev upprörd över dessa hjältars eländiga liv där de satt fastkedjade i freak-showens källare.

Han kontaktade en av de stora tidningarna där hemma och drog igång en kampanj för att rädda hundarna. Och hela Cleveland ville hjälpa till.

Den 19 mars 1927 kunde 15 000 människor se när hjältarna från Nome, Alaska, paraderade på huvudgatan i Cleveland. Med Balto gick också sju av de 13 hundar från Gunnar Kaasens ekipage som sprungit in i Nome med serumet två år tidigare.

Resten av sina liv fick de bo på ett stort område på Clevelands djurpark, alltid uppmärksammade av barn och andra besökare som ville klappa dem.

Balto dog den 14 mars 1933, 14 år gammal.

I mars varje år körs slädhundsloppet Iditarod från Anchorage till Nome. Det instiftades till minne av Leonhard Seppala. Mer om detta lopp i kommande nummer av Härliga Hund.

Fotnot: Texten är en förkortade version hämtad från boken Historiska Hundar av Mats Carlbom, bokförlaget Langenskiöld. Vi tackar förlaget för rättigheten att publicera texten på Härliga Hund.

 

 


Nyhetsbrev

Mest läst just nu

Senaste numret


Våra hundskolor

Sluta tigga

Bloggar

Sandras blogg: Att leva ut sina känslor som hund

Våra experter

När familjens hundar inte kommer överens

Tävla och vinn

Vinnare av fribiljetter till föreläsningen ”Det beror på”