Mutor och rädsla
Carros blogg:

Mutor och rädsla

Jag har gett mig fan på att hoppa. Från klippan. Rakt ner i det svarta som inte alls är asfalt utan vatten. Ljuvligt, svalkande vatten. Inget annat. Jag är lite höjdrädd.

Jag kan hantera stegar relativt bra, hjärtat rusar inte om jag behöver kolla takpannorna. Men ska jag upp till nock tittar jag verkligen inte ner. När jag står där, med tårna på klippkanten så hittar jag inte mitt mod. Det är allt. Men jag tänker göra det. Kanske genom att forcera rädslan. Strunta i den orealistiska farhågan och bara kasta mig ut. Jag vet att det är säkert även om jag inte tror på det. Jag ska göra det. I sommar. Med honom jag litar på.

Möt din rädsla

Så jag bad honom ta mig dit igen. Till klippan. Han behöver inte göra något annat än att vara där. Med mig. Resten sköter jag. Jag vet hur jag hanterar mitt känsloliv när det skenar. Oftast vet jag det. Men låt oss leka med tanken att han inte stöttar med sin närvaro, att han istället aktivt försöker övertala mig… Säg att han mot förmodan skulle babbla sönder situationen ”Hoppa, kom igen, det är inte farligt!”, ”Du kommer gilla det när det väl är gjort”, ”Kör bara!”. Jag hade troligtvis försökt kväva honom med kottar och barr. För vem fan vill möta sina rädslor med en hyperaktiv sportkommentator i örat.

Mutor och beröm

Jag gillar blåa fiskar. Godisarna ni vet. Och nåde honom om han skulle lockade med dem ”Hoppa så får du hela påsen!” eller rent av trycker in en i truten på mig medan jag tar myrsteg mot klippkanten. Nåde honom. Och skulle han avbryta mina försök genom att gasta ”Brrrrrraaaaa!”. Ja, då hade vi haft en hel del att prata om i efterhand. Typ om vem av oss som är en idiot och vem som inte är det. Men han kommer inte göra något av det där. Han kommer med stor sannolikhet stå tyst, lugnt och stilla. Han kommer bara vara utan att vänta. Tills jag hoppar. Då kanske han ler. Sen är det gjort. Och känner jag mig själv kommer jag göra om det, igen och igen. Jag tror det.

Att bara vara

Jag anar att ni redan hajat kopplingen till hundrehabilitering. Många hundar möts av lock, pock och mutor som blockerar när negativa känslor förväntas vändas. Hundar kan börja hata korv av den anledningen. Hundar. Hata. Korv. Ni hör ju hur förödande förhållningssättet är. För inget borde få hundar att hata korv. Verkligen inte vi. Men det är vad som kan ske, i bästa fall. I värsta fall laddas målet för rädslorna och problemet växer. Istället behöver vi låta våra hundar stå i hela sitt känsloliv. Känna på allt som snurrar. Uppleva att vi som flock inte följer med dem in i rädslornas mörker. Hundar behöver bli medvetna om emotionerna som stormar utan att läget förvärras eller tramsas bort. Utan att den stora svarta hunden kommer närmare. De behöver bara få vara. De behöver vårt stöd i den processen. Först då kan känslorna omvärderas. Först då kan emotionella motbetingningar ske. När man är redo. Och dit kommer man själv.

På återseende

/Carro, Krutor och Koi

p.s. Jag hoppade! Och han log.


Nyhetsbrev

Mest läst just nu

Senaste numret


Våra hundskolor

Sluta tigga

Bloggar

Carros blogg: Rädda hundar behöver trygga koppelhållare

Våra experter

Kan jag smitta hunden med min förkylning?

Tävla och vinn

Vill du bli en stjärna på rallylydnad?