En blick, en vädring av nyfikenhet

En blick, en vädring av nyfikenhet

Han stod på parkeringsplatsen när jag svängde in. Enligt klockan hade han inte fått vänta, ändå gjorde han det.

Reaktionen kom direkt när jag klev ur bilen. Jag hann inte säga hej till matten förrän den vackra hunden vid hennes sida tryckte sig mot marken. Han vände bort blicken och slickade öronen i nacken. Han stretade nervöst bort ifrån ett hot ingen annan upplevde. Mig. Jag vred kroppen ifrån honom, tittade åt ett annat håll, lät rösten bli mjuk och vek in axeln närmst honom för att förtydliga att jag inte vill något illa, att jag respekterade hans rädsla.

Sen gick vi en promenad. För rörelse är bra för känslor som vill låsa sig. Jag lät Baxter hålla sig till sitt medan jag och matte småpratade om hans besvär. En psykisk ohälsa som bottnade i en hård uppfödningsmiljö, trånga utrymmen, sparkar, slag, hårda ord, för många hundar på för liten yta. Symptom var all denna rädsla och intensiva utfall mot hundar.

Trots att Baxter grott ur risiga förhållanden hade han kommit långt. Kanske för att hans matte var full av kärlek och förståelse. Hon hade fått ogynnsamma tips om hur hon borde hantera Baxters ilska men ändå litat på sin magkänsla och besparat Baxter mer lidande. Hon har förstått, anpassat sig, tränat. Hon hade vårdat tilliten han sakta gett henne, som en mor som ser efter sin nyfödda. Hon hade visat honom motpolen, ljuset, och han hade trott henne. Henne, men ingen annan. Inte människor. Inte hundar. De berörde mig.

Under promenaden växte en nyfikenhet ur det kuvade. En blick, en vädring åt mitt hål. Då visste jag att han ville vända sina känslor. Det fanns en ingång i det hållna och låsta. Sakta kittlade jag den nyfikenheten, bjöd in till bus, ville få honom att fnittra. Det som skedde var vackert. Först såg han skeptisk ut. Sen log han. Bara lite.

Jag lekte förstrött med en kamptrasa i hans närhet. Han kom närmare, tittade i smyg. Sen kom han hela vägen fram, nosade och undrade vad jag hade. Jag erbjöd honom leksaken, och han vågade greppa den om ack så mjukt. Blygt drog han den till sig och direkt släppte jag, pep som en mus och lät honom springa iväg med sin skatt. Jag sickasackande efter bara för att slå av på takten när han vände om. Ett direkt svar på hans motfråga ”Går det att lita på dig?”. ”Jajamensan” svarade jag. Han flinade igen, lite blygt. Vi höll på så ett tag. Han gick helt upp i det. Jag med.

Matten tittade på, hon kanske undrade vad fanken vi höll på med. Bygger broar och skapar tillit borde jag nog berättat i förväg. Jag kastade lite korv åt hans håll, tog tillbaka min pryl medan han smaskade och sen började vi om. Slutligen ryckte han beslutsamt leksaken ifrån mig och sprang bakom ett plank bara för att skutta fram och kräva min uppmärksamhet med uppfodrande blick: ”Ta mig då!” Jag och matte skrattade högt och länge. ”Han gör aldrig så där med främmande” berättade hon. Jag förklarade att det började på parkeringen, när jag vände axeln till. Redan där förklarade jag vem jag var. Redan där. Det var allt han behövde. Han valde tillit.

Sen började vi träna på vad de sökt hjälp för. Fast alltid med fnittret som främsta redskap. Vi hanteringstränade och övade skallträning. Lättsam beröring gick att motbetinga till hårdare tag, massage och kittel fick bli retsamma puffar i sidan och busiga tag i nackskinnet. Han köpte det, han visste att jag var full av bus och lite allvar. Skallträningen gick fint. Jag bad Baxter skälla ut mig. Ge mig din röst sa jag och gläfste till. Ge mig din frustration. Han tvekade, tittade under lugg. Jag vände axeln till och gläfste igen, då öppnade han munnen trevande, harklade sig. Han fick en godis för det. Efter lite peppning gläfste han till. Vi hurrade och han såg ut som någon som gjort sitt första mål i en knattematch och inte riktigt förstått vad som hänt förrän laget kommer springande emot och jublar. Lite så.

Vid träningspassets slut vågade han stå med framtassarna mot min bröstkorg och skälla på mig. Då var jag nöjd. Matte var också nöjd, och lite förvånad. Baxter var nöjdast. Stolt, exalterad och ny på något vis. Han var inte ”fixad” efter ett enda pass. Han hade en lång väg kvar att gå.  Men nu med vettiga redskap, en rehabiliteringsplan och ett hopp. En ny vänskap kan tända hopp i en hund som skyr relationer.

Av tusentals hundar som passerat mina händer är det vissa som etsar sig fast. I hjärtat på något vis. Baxter är en sådan hund. Det han gjorde den där torsdagseftermiddagen var som en soluppgång över frosttäckt ängsmark. Han gav mig allt så förvånansvärt fort. Han valde tillit när han var som räddast. Jag respekterar det.

På återseende

/Carro, Krutor och Koi


Nyhetsbrev

Mest läst just nu

Senaste numret


Våra hundskolor

Så får du valpen rumsren

Bloggar

Labradoren som snor allt

Våra experter

Vad ska jag göra om min hund blir ormbiten?

Tävla och vinn

Fotografera ditt bästa sommarminne med vovven