Sandras krönika: Om konsten av frivillighet

Tarfala, Sandra Tellströms grönlandshund vill bara springa, men att frivilligt sätta på sig selen, det har varit en utmaning.

Sandras krönika: Om konsten av frivillighet

Tarfala, döpt efter en av Sveriges få glaciärer, är en ung grönlandshund som är helt oförmögen att stå still. Det är på inget sätt hans fel. Han kan inte rå för den aldrig sinande energin som bara måste få komma ut någonstans.

Att försöka tämja den är bortkastad tid och blir en gro-grund för konflikter som kommer att skada vår relation långt mer än jag någonsin är villig att gå med på.

Tarfala är draghund och älskar att springa, springa så fort benen bär. Han sträcker ut i ett vackert vägvinnande trav med en sträckt draglina och man blir nästintill religiös över hans passion för hårt arbete. Inför varje träningspass behöver han selas på och det är här hans energi ställer till det för oss. Han är på väg att spricka av de tusentals impulserna som rusar genom hans kropp och förväntningarna är skyhöga. Så där står vi, en svettig hundförare som kämpar med sitt tålamod och en ung hund som inte har förstått spelreglerna för att få arbeta, selen måste på.

De första två veckorna i hans dragkarriär gick vi in i brottningsmatchen, ihärdiga försök att få honom att förstå att selen behöver tas på genom tydlighet och på sätt och vis ett tvång. Selen måste på, det är bara så. Eller hur? Jag rättfärdigar mitt beteende och min överdrivna kontrollerande hantering för mig själv med dessa tankar. Tänker att han till slut nog ska förstå, och lugna sig efter tillräckligt många upprepningar. Men hans beteende intensifierades bara och han blev än svårare att sele på. Bara åsynen av selen triggade han än mer och han gick i spinn bara jag rörde honom. Så detta blir inte rätt väg att gå insåg jag ganska snart.

Jag inser att jag behöver få honom att frivilligt få på sig selen, det är den enda vägen vi kan göra detta på ett hållbart och långsiktigt sätt. Han behöver ha kontrollen, kunna styra situationen och välja att sätta på sig den.

Den kloka och långsiktiga vägen kommer alltid att vara kommunikation, samarbete och frivillighet från hundens sida säger Sandra Tellström.

Innan träning står han och väntar uppbunden, medan jag tar fram utrustning, selar, packning och annat vi har med oss på turen. Jag tog selen i handen och började med att närma mig honom enbart när han stod still, hoppade han så backade jag ifrån honom. ”Leken” förstod han snabbt och med all koncentration han kunde uppbringa stod han med alla tassar i backen till slut. Beteendet lönade sig och belöningen låg i mina närmanden. Sedan hängde jag selen över hans huvud och lämnade honom. Nästa gång trädde vi ett ben igenom, gången därpå de andra. Sista gången räta ut selen över ryggen. Varje gång med paus mellan och tid för honom att ”blow of some steam” genom att hoppa och studsa.

Detta låter kanske enklare än det i verkligheten är, det är tålamodskrävande och mellan varven frustrerande. Men ändå inte mer krävande än brottningskamperna vi hade tidigare för att få på honom selen. Efter några veckors träning kunde han luta sig emot mig när jag kom med selen, hela hans kropp visade ”jag är redo att sätta på selen”. Energin fanns fortfarande där och han höll fortfarande på att spricka och vi kunde ändå bara ta ett steg i taget. Men han var med på att selen skulle på och samarbetade de korta stunder hans koncentration mäktade med. När han hoppade, studsade och gick i spinn så backade jag ifrån honom igen. På sätt och vis blev de hans sätt att säga ”jag fixar inte att du selar på mig” och jag köpte det, men han kunde också visa mig när han klarade av att få selen på sig genom att luta sig emot mina ben som en tydlig signal om att han var redo. Han gav mig klartecken att han ville ha selen på sig. Wow! Nu både samarbetar och kommunicerar vi!

Tarfala har nu legat i träning sen i augusti och ibland kräver det fortfarande flera steg att få på honom selen, men aldrig någonsin genom tvång. Utan alltid när han lutar sig emot mig och säger ok. Ibland tar det bara en minut, ibland många. Tarfala är ung, hans framgångar mer än tillräckliga och framför allt sår vi för framtiden. Han ska selas på tusentals gånger i sitt liv och hellre en säsong av tålamod än en livstid av konflikter.

Detta gäller allt. Genväg, senväg, eller hur! Vi lurar oss att tro att vi inte har tid att träna saker, eller att det går fortare att vara bestämd än att vara pedagogisk. Speceifikt unga hundar kan inte kontrollera sina impulser och att kräva det av dem blir ett misslyckande för både hund och hundägare. Den kloka och långsiktiga vägen kommer alltid att vara kommunikation, samarbete och frivillighet från hundens sida.

Tankesättet om frivillighet och att hunden faktiskt säger till när den är redo funderar i många vardagssituationer, exempelvis vid kloklippning, byt bara ut selen mot klotången och en hund som väljer att lägga sin tass i din hand. Även vid enklare vardagsituationer som att hunden ska få släppas lös från kopplet, få komma ut genom dörren eller få sin mat. Istället för att instruera hunden så väntar vi ut att hunden ber om att få tillgång till det genom önskvärt beteende. Tanken om vem som tränar vem är roande i dessa sammanhang men också det som tydligt definierar samarbetet och framgången.

Sandra Tellström, hundpsykolog

www.hundsteg.se


Nyhetsbrev

Mest läst just nu

Senaste numret


Våra hundskolor

Lilla Valpskolan del 8 – sista delen LAGAR OCH REGLER

Bloggar

Övning för hetlevrade hundmöten

Våra experter

Vad ska jag göra om min hund blir ormbiten?

Tävla och vinn

Fotografera ditt bästa sommarminne med vovven