Paintball och anknäbbar

Paintball och anknäbbar

Hon heter Smilla. Hon är tre år och rabiat enligt de som inte känner henne. Men det är inte hennes fel att hon blev attackerad när hon var fem månader.

Och det är inte hennes fel att det gjorde henne rädd, så rädd att hon blir rabiat när hon möter hundar. Kommer de fram så smäller det, för Smilla kan inte sluta känna att hon alltid och förevigt behöver försvara sig.

Matte går på promenader i mörkret och gärna när det regnar, hon undviker korsningar och trånga passager. Hon scannar samhället efter hundar likt ett bytesdjur på öppet fält som nervöst söker av skogsbrynet. Beredd, vaksam, redo att hjälpa sin hund fly för att slippa ilskan. Kopplet är alltid stramt och handen som håller det vitknogad. Livet är fan inte lätt.

Matte köpte munkorg

Smilla är stark men inte stor, för styrka och muskelmassa hör inte alltid ihop. Hon är reaktiv utöver det vanliga och för att få en paus, för att få andas och slippa oron köpte matte en munkorg. Det kändes som ett jävla nederlag, skuld och skam följde med hundralapparna över disken i djuraffären. Matte intalade sig att hon gjorde det för Smillas skull, så tiken skulle slippa fundera på att ta till tänder. Och hon visste att hon gjorde det för sin egen skull, för att slippa sorgen som är tumultets enträgna eftersmak. Och innerst inne visste hon att hon också gjorde det för alla andras skull. Alla som det annars kunde gå hål på. Gula band i alla ära, men det är inte allmänhetens ansvar att hålla sig på avstånd. Det inte heller hundens ansvar att inte bitas. Att det inte sker är bara hundägarens ansvar. Alltid och oavsett.

Vad som hände sen var ingen beredd på. För Smilla slutade med utfallen. Helt. Och tvärt. Det kanske var för att hon kände sig utsatt, någon hade låst vapenförrådet och kastat bort nyckeln. Till en början var det nog så. För hon tystnade, sänkte sig, vek undan och önskade att varje hundmöte skulle resultera i ett svart hål i marken som hon kunde försvinna igenom. Men sen gick det där över. För matte smetade leverpastej i korgen och varje gång visiret åkte på lekte matte med sin vackra hund. Masken började kännas mindre som ett lås och mer som en utrustning man bar när man har riktigt jäkla skoj tillsammans. Typ som skydden i paintball. Typ så.

Stora svarta hundar

Och sen hände en annan sak. Matte förändrades. Hon rätades ut på något vis, andades långt ner i magen och numera hängde kopplet som ett U emellan dem. Ibland visslade hon trudelutter och ibland hoppade hon upp på parkbänkar. Hon hejade på folk och hon struntade i om Smilla mötte hundar. Men om stora svarta hundar dök upp kunde matte bli stel igen, som vanlig men ändå inte som förr. Det förundrade Smilla. Samtidigt spelade det ingen roll, för de gick ut i solskenet nu för tiden. I solskenet.

Sen hände en till sak. Folk som Smilla mötte i sitt paintballskydd förändrades också. De spärrade upp ögonen som om de sett en varg, trycket huvudet mot en osynlig vägg bakom, drog händerna till sig och gick åt sidan. Om de hade någon med sig så skyfflade de snabbt undan sitt fyrbenta promenadsällskap, ställde sig emellan och beteende sig som att Smilla var rabiat fast hon inte ens var det. Den där Hannibal Lectar masken hade sina fördelar. Smilla var inte rädd längre för hon var övertygad om att hon var livsfarlig. Och det kanske inte bara var en dålig sak. Inte bara.

Och sen hände en sak till. Matte gick till psykologen. Med Smilla. De gjorde massa saker som gjorde att Smilla kände sig mindre rabiat, på riktigt på djupet. Masken tyckte de hon skulle ha kvar ett tag till. I fall att. Men nu när hon inte var rädd längre blev hon istället irriterad på alla hariga människor som betedde sig som om hon var farlig. Fasligt irriterad faktiskt, så pass att hon nästan ville bita dem av den anledningen istället. Det var inte riktigt en bra sak.

Rosa anknäbb

Så matte köpte en rosa munkorg som såg ut som en anknäbb trots att Smilla inte var någon fågelhund. Det verkade roa folk och förbrylla hundar. De senare struntade hon i för hundar skulle alltid vara ett mysterium för Smilla. Men folk gillade hon egentligen och nu log de igen, pekade och ibland frågade de matte om anknäbben och då gav matte ivrigt dem torkad anka som de fick ge Smilla rakt i näbben. Det händer saker med hundar när de blir ankor, det gör verkligen det.

Vad var nu poängen med allt det här? Jo en munkorg bör inte definiera vår uppfattning om en hund vi möter, däremot bör den få oss att lyfta på hatten åt koppelhållaren som är en ansvarsfull sådan. Det är inte djurplågeri att använda munkorg, det beror på hur man nyttjar den och om hunden får hjälp med den inneboende känslan som skapar försvarsbehovet. Om den svarta gallergrinden till korg gör att din reaktiva jycke möter fördommar så kanske det kan vara en bra sak, om hunden väljer att se det så (hunden, inte du). Annars finns rosa anknäbbar och andra attityder.

Peace and Love!

/Carro, Krutor och Koi


Nyhetsbrev

Mest läst just nu

Senaste numret


Våra hundskolor

Lilla Valpskolan del 8 – sista delen LAGAR OCH REGLER

Bloggar

Övning för hetlevrade hundmöten

Våra experter

Vad ska jag göra om min hund blir ormbiten?

Tävla och vinn

Fotografera ditt bästa sommarminne med vovven