Nyårslöften, drömmar och vargar

Nyårslöften, drömmar och vargar

Jag diggar nyårslöften. Det finns ambitioner i dem. Visioner. Drömmar. Och få saker är så kraftfulla som drömmar. De får oss att växa om vi låter dem.

När man följer sina drömmar tror jag att man göder sin själ, kommer närmare sitt kall. Och på så vis är man sann mot sig själv. Så dröm, dröm stort, större än du egentligen vågar. Och låt vågen ta dig dit du ska.

Ditt löfte till dig själv kanske handlade om ditt liv, kanske ditt hundliv. Du kanske lovade att satsa mer på inkallningsträningen så jycken kan gå lös eller träna upp hunden i eftersök, nå SM i lydnad, strosa mer i skogen, gosa oftare, lösa det där kloklippningsproblemet, utbilda dig till hundinstruktör eller börja med flyball. Vad det än må vara, se till att vilja det, låt löftet känns som ett inspirerande mål och inte ett måste. För inget dödar drömmar mer än måsten. Drömmar flyger, måsten är tunga. Vill det du lovar dig själv. Då kommer vindarna som bär dig. Vill av hela ditt hjärta. Och jobba sen som satan.

För oavsett hur mycket du vill bör du sträva. Jag tror den uppnådda drömmen kommer kännas än mer värdefull om du svettats på vägen dit. Det behöver inte vara dränerande, det kan vara närande.  Som för vargar som jagar. Viltet hoppar sällan in i munnen på dem. De måste ha en vision, nosa rätt på förutsättningarna, lägga en strategisk plan och sen sträva som satan. Jag tror möjligheter kommer till drömmare, det avgörande är vad vi gör av dem. Om vi strävar eller inte.

Jag drömde en gång. Och 2018 är denna bloggs tredje år. För mig är det fantastiskt.  Jag får skriva. Om hundar. Det är inte alltid lätt, ibland måste jag hjula omkring för att släppa loss idéer, ibland får jag kritik, ibland måste jag slåss mot mina drakar, mina rädslor, för att våga tro på det jag gör, våga vara naken, våga tycka och trycka på skicka. Inte alltid lätt, men alltid utvecklande, intressant, kul och framför allt närande. Och jag vill det, varje vecka.

Och ni läser. Det förbluffar mig varje gång jag träffar någon som läst. På Stockholms Hundmässa i december mötte min blick en kvinnas, hon lyfte ögonbrynen högt, gjorde tummen upp sa ”Harry!” och log. Först fattade jag ingenting. Sen blev jag så glad att jag blev generad. Och bruna människor har svårt att bli det så det syns, men jag tror jag lyckades. För jag är fortfarande övertygad om att det bara är jag och redaktör-Lisa som läser mina ord. Hon måste för det är hennes jobb. Men tydligen är ni flera. Och för det är jag oerhört tacksam. Så där så det känns i hjärtat.

Slut läsa nu. Dröm istället, större än du vågar. Bli en varg och jaga det som ger näring åt din själ. Vägra bli fullvuxen, fortsätt gro.

Peace out!

/Carro, Krutor och Koi


Nyhetsbrev

Mest läst just nu

Senaste numret


Våra hundskolor

Lilla Valpskolan del 8 – sista delen LAGAR OCH REGLER

Bloggar

Övning för hetlevrade hundmöten

Våra experter

Vad ska jag göra om min hund blir ormbiten?

Tävla och vinn

Fotografera ditt bästa sommarminne med vovven