Trazel somnade in hemma

Anna Öster med en liten skara av familjens djur samlade vid bearded collien Trazels grav.

Trazel somnade in hemma

Det är det svåraste beslut man kan ta – att ringa och säga att nu är det dags, säger Anna Öster. Men med Trazel behövde hon aldrig ringa.   

Bearded collier Trazel var åtta år när Anna tyckte han började bete sig annorlunda. Han hostade, blev sen allt mer andfådd och gick upp i vikt. Hos veterinären blev han diagnosticerad med lungcancer.

-Vi kallar honom för tappra Trazel. Han var flockens oomstridde ledare och han valde att dölja hur dålig han var för mig. Men efter diagnosen behandlades han med smärtlindring i hemmet. Vi anpassade promenaderna och livet efter hur han mådde.

Anna Öster bor på landet, men nära stan. Hennes hem är fullt av djur – utan djur inget liv. Här bor för närvarande samojeden Apache, tre år, bearded collien Josh, åtta, fyra katter, 15 skrattduvor, och utomhus i hönshuset finns tupparna Tormund och Theon, ett antal hönor samt de vackra påfåglarna Lill-Jan och Liljan. Och till våren kommer en till liten samojedvalp som ska heta Ghost.

Anna har sedan barnsben levt nära och med djur. Som sjuåring tog hon beslutet att ”inte äta sina vänner” och sedan dess har hon bara ätit vegetariskt.

-Det var den sjätte oktober som det året var en solig lördag. Jag hade varit med hundarna på en höstutflykt och när jag kom hem stack jag ut och sprang. Med på rundan var den unga friska hunden medan Trazel fick ligga inne och vila i stugvärmen. Då jag kom hem från löprundan tog jag en kortare promenad med Trazel. Han var glad och bjöd upp till lek. Han hämtade en pinne han bar med sig hem.

Efter promenaden gav Anna hundarna mat och tog en bastu. När hon sitter där hör hon hur det krafsar på dörren.

-Det är Trazel. Han ser mig i ögonen och jag förstår att det är dags att ta farväl. Jag hör även att han har svårt att andas. Jag sa: Det är dags nu. När jag kommer ner på nedervåningen sitter han i vardagsrummet, och jag ser hur katterna går fram till honom och liksom bugar. Det var som ett ödmjukt tack, precis som jag kände de att han var på väg bort. De kom dit, en efter en, fyra katter och en den yngre hunden och sa farväl.

Anna ringer Alabano, och de råder henne att stanna hemma och låta Trazel somna in där. Det skulle vara ovärdigt att flytta på honom.

-Så vi satt tillsammans, jag med hans huvud i mitt knä, jag klappar om honom samtidigt som jag känner hur hans andning blir allt långsammare och hur han försvinner bort.

Då kommer en av Annas fyra diamantduvor, som är instängde i en bur, den har på något vis kommit ut, och flyger ett varv ovanför våra huvuden.

-Han valde en fin dag för att lämna oss. Jag var hemma och inte på jobbet, vi hade gått en härlig promenad tillsammans. Trazel fick ligga kvar i vardagsrummet hela natten. Våra hundvakter och min son kom och tog farväl när han fortfarande var varm. Katterna och hunden var framme och nosade på honom. Eftersom han dog här hemma förstod hela flocken att deras ledare var borta.

-Men första natten ville ingen lämna Trazel. Djuren låg nära. Alla sörjde, men som livet är i en flock utsågs snart en ny ledare och även om saknaden fanns vara alla individer medvetna om att Trazel hade lämnat oss. Djur är bättre på att hantera döden än vi människor. Efter det har jag bestämt att när mina djur dör så ska det ske hemma om det är möjligt. Att försöka slippa en stressig miljö och jobbig resa. Veterinären får komma hit istället. Även då kommer jag låta flocken ha en sista natt med den döda medlemmen.

Vid begravningen på gården var alla med, även alla djur. Nu vilar Trazel bakom hönshuset och sedan hans död har hundvakterna sett till att det alltid brinner en ljus i vilolunden. Och när katterna inte kommer in på kvällen, speciellt den heliga birman, så sitter han vid Trazels grav.

 


Nyhetsbrev

Mest läst just nu

Senaste numret


Våra hundskolor

Så får du valpen rumsren

Bloggar

Labradoren som snor allt

Våra experter

Vad ska jag göra om min hund blir ormbiten?

Tävla och vinn

Fotografera ditt bästa sommarminne med vovven