”Uppfödaren ville inte sälja till mig”

Mattias älskar att vara ute i ­naturen. Att sitta någonstans och titta ut över landskapet med en kopp kaffe och ha en varm hund bredvid sig, det är livet.

”Uppfödaren ville inte sälja till mig”

Att vara en världsberömd fotograf som i alla lägen vurmar för djurens väl och ve är inte en självklar merit. Det fick Mattias Klum erfara när familjen skulle köpa sin första hund!

Mattias har kört ner till Stockholm nu på morgonen, med Bessie där bak i bilen. För henne är det en stor upplevelse att komma till storstan. Det är många intryck för en hund som är van vid att bo lantligt – och som ser som sitt livs uppgift att vakta sin husse och sin flock. Här finns det plötsligt massor att skydda honom mot!

Mattias instruerar oss att försöka ignorera Bessie till en början, när vi hälsar, så att hon får lugna ner sig lite.

– Hon är väldigt vaktig och tror att alla är Anders Breivik först, sedan lugnar hon sig och är hur gullig som helst, förklarar han och skrattar.

Och det stämmer, Bessie lugnar sig snart. Efter några skallrundor nöjer hon sig, vi var inte så farliga trots allt. Men det är fortfarande mycket att titta på och mycket att ta in. Bessie ser aningen orolig ut när vi kliver in i hissen för att åka upp till fotostudion.

– Det är inte ofta hon åker hiss, säger Mattias.

Appenzeller sennen hund har ett livligt temperament och behöver arbeta mycket.

”Det känns tryggt att Bessie har så mycket vakt i sig”

Mattias tycker att det känns tryggt att Bessie har så mycket vakt i sig, särskilt som han är ute och reser så mycket som han gör. Det känns skönt att någon ser efter Monika och barnen där hemma. ”De kan möjligen komma in, men ut kommer de inte”, som han säger.

– Till och med när jag kommer hem efter jobbet möts jag först av ett par skall. Det är som att hon vill försäkra sig om att det verkligen är husse som kommer och inte någon jävel som har klätt ut sig till honom, säger Mattias och skrattar igen.

Ibland säger han fortfarande ”hundarna”, för alldeles nyss var de två. Bara några dagar innan vi ses fick Douglas, deras första appenzeller sennen, kasta in handduken, fjorton år gammal. En stor sorg för familjen naturligtvis, inte minst för sönerna Ansgar och Einar som faktiskt inte levt en enda dag utan Douglas.

De visste att det var på gång, och de sista dagarna i Douglas liv blev varma, fina dagar när han fick allt han ville. Ett långsamt och värdigt farväl, fyllt av såväl vemod som tacksamhet över allt som varit.

– Vi gjorde små briocher med kyckling och lever till honom, vi gick de promenader som vi vet att han älskade, han fick precis allt han ville ha de sista dagarna i livet, berättar Mattias.

Nu ska de sörja färdigt, och sedan, så småningom, vill de ha en ny liten hanne. En appenzeller förstås, det är rasen som gäller för familjen Klum.

Det första Monika och Mattias gjorde när de fick veta att de väntade barn för tretton år sedan var att skaffa Douglas.

– Vi hade rest så vansinnigt mycket innan, men nu när vi skulle bli familj ville vi ha en hund, säger Mattias.

Mattias var först inne på att de skulle ha en rhodesian ridgeback eller liknande, men så hittade Monika en appenzeller i en bok och de blev nyfikna på den.

– Vi kände attraktion till vakenheten de har i blicken. Det är en robust alphund som klarar det mesta och både vaktar och vallar. Och för oss passar det bra med en hund som är lika knäpp som vi är, säger Mattias och rufsar om Bessie i pälsen.

Bessie släpper inte husse med blicken många sekunder i taget, hon vill hela tiden veta var han är och håller sig i närheten.

– När jag kommer hem från någon av mina resor är hon lite som ett plåster på mig. Mer än Douglas, som var väldigt mycket mattes hund. Om jag sa något till honom tittade han alltid först på Monika, som för att stämma av om han verkligen borde göra som jag sa, berättar Mattias.

Appenzeller sennen är en ovanlig ras; i Sverige finns bara en uppfödare. När Mattias och Monika bestämt att det var den här rasen de ville ha ringde Mattias upp henne. Det visade sig att det inte alls bara var att komma och köpa en valp.

– Hon frågade om vi haft hund förut, och när jag svarade nej sa hon att vi kunde glömma det hela.

Mattias nämnde att han ”jobbade väldigt mycket med djur” och hade stor erfarenhet av alla möjliga arter. När uppfödaren fick klart för sig att det var Mattias Klum hon hade i luren sa hon ”det blir ändå nej, du reser alldeles för mycket”.

Men de fick i alla fall komma och titta, och det första som hände när de klev in i huset var att en av hanhundarna direkt sprang fram till Monika, satte framtassarna i hennes knä och ville gosa.

– Det var tack vare honom vi blev godkända, säger Mattias och ler.

När de några år senare ville ha en till appenzeller fanns inga valpar tillgängliga i Sverige. Det blev till att ge sig av till Schweiz, rasens hemland. Som en trygghet bad de den svenska uppfödaren att följa med.

– Vi ville ha med oss henne, så att hon kunde vara med och se till att vi fick en bra valp. Det kändes tryggast så, säger Mattias.

Och nog fick de med sig en fin hund hem. Bessie är snäll och trofast, och dessutom kan hon vara väldigt feminin och söt, berättar Mattias.

– Som nu, titta när hon ligger så där med framtassarna i kors. Helt oemotståndlig!

Bessie blir glad över uppmärksamheten och viftar på sin lilla ”kanelbulle” som Mattias kallar svansen. Den har en tendens att ofta hållas i ett högt läge vilket gör att den blottar vissa intimare delar där under …

– För några år sedan var Douglas och jag med i Kattis Ahlströms program TV-huset. Jag var en sidekick till Kattis och Douglas i sin tur var min sidekick. Men han fick sparken efter några gånger för han envisades med att alltid ha rumpan mot kameran, med kanelbullen lyft …

”En appenzeller är knappast någon nybörjarhund”

En appenzeller är knappast någon nybörjarhund, egentligen. Den kräver sin fasta hand. Mattias berättar att i början, med Douglas, var det en tuff kamp. Det gällde att hela tiden visa vem som bestämde.

– Jag ringde till och med uppfödaren och frågade om det var normalt att vi fick ta i så med honom ibland. Hon sa bara ”ja, det är ju en appenzeller”.

Något de jobbat väldigt mycket med hundarna med är tilliten. Mattias klämmer åt om Bessies nos på skoj, håller om den ett långt och tag och ruskar lite försiktigt om den. Bessie reagerar knappt, tittar bara med lugn blick på husse.

– Vi måste kunna vara säkra på att inget händer, man vill alltid kunna lita på sin hund till hundra procent. Om barnen tar hem kompisar vill man känna sig helt lugn med att hunden inte blir nervös och gör något oväntat.

Och det behöver de inte oroa sig för när det gäller Bessie. Nu när hon förstått att ingen här är farlig och tagit några varv i studion är hon helt lugn och avslappnad. Lägger sig tillrätta på golvet, drar en suck, sluter ögonen. Det var rätt jobbigt, det här besöket i storstan faktiskt.

Sugen på att läsa mer? Här kan du köpa lösnummer av Härliga Hund.

Kanske vill du också läsa:

Agnetha Fältskog med mopsen Bella och prazsky krysariken Bruno

 


Nyhetsbrev

Mest läst just nu

Senaste numret


Våra hundskolor

Sluta tigga

Bloggar

Så blir du värdefull i hundens ögon

Våra experter

Det kan vara brottsligt att inte ha koll på flexikopplet

Tävla och vinn

Var med och tävla