Du kan inte ta mig…

Du kan inte ta mig…

Hundar och barn kan ha ett så naturligt och fint samspel. Men ibland går det åt helskotta med den saken.

Det behöver inte vara barnets eller hundens fel. Ni anar att jag hänvisar till vårt ansvar som hundägaren. Det är strikt och råder även i lägen då vi anser att barnet i fråga bör ha kopplats för länge sen. Så fort vi skaffat hund behöver vi medla, tolka, berätta och göra vårt bästa för att minska risken för olämpliga sammandrabbningar mellan hunden och andra.

Hundar är så fantastiskt söta och roliga så ibland kanske vi glömmer att de även är instinktiva rovdjur med risk att slå över. Det är mänskligt att glömma det. Men om hundar alltför ofta behöver påminna oss kan det bli blodigt. Det hände lite med Simon och farmors cocker spaniel Algot. De var bästa vänner, det kändes så. De umgicks flitigt, drog på äventyr, hittade på bus och det matades under bordet och sånt. En favoritlek var ”Du kan inte ta mig” när Simon kutade runt runt i huset med Algot i hasorna glatt skällandes. Då och då slog hunden av på takten för att inte hinna ifatt, så leken inte tog slut för snabbt då lurvörat egentligen var snabbare än pojken. Familjen gladde sig åt deras lek. Algot såg lycklig ut där han sprang varv efter varv med tungan hängandes efter den skrattande pojken.

Sen small det. Det skedde bakom rhododendronbusken så ingen såg egentligen vad som hände. Men blodet rann, pojken skrek och hunden lommade iväg. Sen var det slut på det roliga. Den näsvisa grannen på andra sidan staketet var däremot inte förvånad. För hon hade aldrig sett en glad hund som lekte med en pojk. Hon hade sett en frustrerad hund som fick tillfälle att omrikta ett jaktbehov på ett barn. Hon sa något om det i början, men fick ”Äsch de leker ju bara” till svars. Och det hade gått bra. Ett tag. Lusten att fälla ökade ju snabbare leken blev. Dessutom hade unghunden mött ett allvar i sig själv. Under sin mognad hade jaktlekens betydelse ändrats, numera väckte den något i honom han inte kände som valp. En drift och en skärpa.

Det som skedde var allvarligt. Simon blev tack och lov inte rädd i längden, bara för stunden. Hunden fick aldrig tillfälle att bita fler barn, för farmor blev jätte rädd. Och det var en bra sak. Ur den rädslan växte ett ansvar. Från den dagen gjorde hon som grannen sa. Hon lät bara Algot och Simon leka med leksaker. Det kan man kanske tycka är en olustig vändning eftersom hunden gärna kampade och morrade när han högg tag i leksaken. Men bytet är givet i en kamplek. Simon fick fyra kamptrasor som han lärde Algot växla emellan. Han fick även bakfickan full med godis så att han kunde träna hunden att släppa taget om prylen och sedan lägga sig ner på kommando. Det hjälpte Algot att varva ner när han blev överspelt. För att ligga ner sänker pulsen sa grannen. Nuförtiden var farmor med i leken. Blev Algot vildsint avbröt hon och engagera cockern i klapp och kel eller en sökövning där Simon fick gömma kamptrasan i skogen innan Algot fick kommando att söka rätt på den. Det blev en bra balans i allt då. Balans är viktigt. Och ur rädsla kan bra saker gro.

På återseende

/Carro, Krutor och Koi

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail