För er som vill men inte har råd

För er som vill men inte har råd

Jag fick äran att sitta med i en hundjury. Vår uppgift var välja ut vilka av hundratals sökande som skulle få dela på 50 000 kronor. Det blev en känslofylld dag. Livsöden som fyllde tårkanalen vecklades ut framför oss och önskningar som fick oss att le från öra till öra. Folk har fantastiska mål med sina hundar och drömmar är till för att uppfyllas. Fråga Peter Pan eller Odd Einar.  

Hundägare är av ett enastående virke, drivna med hundens bästa i fokus. Vi ser pedagoger i pudlar, vårdtjänstegörare i retrievers och en vanlig amstaff kan bli en ytterst exceptionell räddningshund. Om vi bara vill, drömmer, siktar högt och tar i som fan. Hundstipendiet ser till att ekonomin inte behöver vara en bromskloss, det ger folk möjlighet att kasta sig mot stjärnorna med hunden vid sin sida.

Många av de sökande ville gå kurs, få hjälp hos en hundpsykolog eller gå en yrkesutbildning. Andra önskade hjälpa andra genom att utbilda sin hund inom vård- eller räddningsyrket. En del sökte medel för att täcka veterinärkostnader då försäkringsbolag nekat ersättning. En kvinna behövde pengar för att utbilda en assistanshund för att underlätta för hennes barn med speciella behov.

Efter timmar av ibland sorgliga, oftast hoppfulla och alltid vackra önskningar var det en som etsade sig fast i mig. Maya, en ung tjej med ett enda tydligt mål. Hennes motivering var så simpel, rak, så viktig. Hon besvarade fråga ”Varför bör du få hundstipendiet?” med ”För att jag är nio år”, ”Och vill ha en aktivitet med min hund, vi båda behöver lära oss mer”. Det var allt. Ändå så stort. Hon sökte bara en liten slant, hon bad inte om mycket. Det enorma i hennes önskan låg i viljan att lära sig mer. Det är fint. Speciellt hos unga. Speciellt hos unga som har hundar som heter Sally.

Vi som tränar hund vet att den där vilja, den är allt! Utan den, ingen utveckling. Hos vissa hundar behöver vi locka fram den, andra bara har den. Detsamma kanske gäller människor. Vissa är naturligt drivna, de söker lösningar, finner svar, sträcker sig efter vad de behöver för att knata framåt, mot sina mål. Kanske för att förverkliga sina drömmar. Kanske är det det Maya tänker göra, tillsammans med sin Sally. Att vilja lära sig mer är fantastiskt. Och varje unge som sträcker sig efter kunskap och agerar kommer ha mig som hejarklack. Så jag skrek kanske ”JAAA!!!” lite för högt och lite för ivrigt när vi röstade om just hennes ansökan, kanske skrek jag det. Så kursavgiften fick hon.

Hunstipendiet har delats ut sedan 2016, nästa år skänks åter igen 50 000 kronor till hundar och hundägare som drömmer och törstar. Det är fint att sådant premieras. Jag hoppas på en plats i juryn även nästa år, så jag kan skrika rakt ut igen, om det behövs.

https://www.svedea.se/hundforsakring/hundstipendiet

På återseende

/Carro, Krutor och Koi

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail