Skogen är stor nog för oss alla

Skogen är stor nog för oss alla

Hon heter Sanna och hon har jagat så länge hon kan minnas med sin pappa. Det var ingenting någon någonsin störde sig på i Värmland, tvärtom. Men när hon kom in på musikhögskolan i Stockholm rynkade hennes nya vänner på näsan åt det hela.

Sanna fick försvara att hon tog liv, att hon sköt ”oskyldiga” för nöjes skull. Hon förstod aldrig riktigt vad hon behövde stå till svar för. Hon var ju bara en jägardotter med instinkten i hjärtat. En instinkt hon delade med familjens högt älskade jämthund.

Sen barnsben hade hon skolats i smygjaktens passion, tassat på tå i skog och mark och lärt sig om viltets levnadssätt. Hundarna var deras självklara komplement i strävan att sätta mat på bordet. Sanna älskar djur. Alla djur och av den orsaken spetsar hon hellre älg på gaffel än äter massproducerad ko. För hon vill inte bidra till stressen de djuren lever och dör under. Hon vill hylla det primala, det naturliga och hon vill ge sina hundar det utlopp de naturligt söker. Ändå fick hon försvara sin val, för de så kallade djurvännerna som inte såg moralen i det hon gjorde. Det känsloladdade i att döda i jakt till skillnad från slakt av industriellt kött, var svårt för Sanna att förstå. Det kändes som ett etiskt hyckleri. Sanna tittar sitt byte i ögonen, ber om lov att få släcka det, står viltet som levt ett liv i frihet kvar, är stunden kommen. Det är ett val anser hon, från bådas sida.

Viltvårdsarbete

Hon valde sina strider, och med det valde hon bort klasskamrater som inte ville förstå sig på jaktetik och vad som rör sig i hjärtat på en jägarinna. Jag är jägare var det enda hon kunde svara de ovilliga. Hon kramar inte Barettans avtryckare i ett mordiskt motiv. Hon utför ett viltvårdsarbete, hon bidrar till landskaps ekologin och artskydd i samspel med sin bästa vän. Hon förstår att människan är en del av naturen sedan länge, hon är en del av ekosystemet.

När jämthunden Sessan sökt upp, drivit över mark svårframkomlig för den uthålligaste och stått i ståndskall i ett par timmar är det en fröjd när det säger pang. När skottets tryckvåg lämnar henne och älgen fallit är det känsla av respekt och stolthet som infinner sig. Det är en lycka att få ge hunden en välförtjänt belöning för dagens insats, likväl som för all träning, tid och engagemang tiken gett henne.

Jaktpartnern Sessan

Första gången hon dödade var aktningen för viltet är så stort att hon inte mäktade med att se hinden släpas ut i en snara runt halsen, Sanna bar ut rådjuret. Och en och en annan tår letade sig ner längst med kinden, inte av sorg eller ånger, av tacksamhet. Sen den dagen landade en än större respekt för sina beväpnade kollegor i skogen. De som skolat henne i att i aktning ta ett liv, för sin egen överlevnads skull. Ingen hade stressat föst in detta vackra rådjur i en djurtransport för att slakta det på ett nedvärderande sätt. Hon hade fallit, på plats, i den vackraste av skogar, och helt utan dödsångest eller stress. Det är fint enligt Sanna.

Än idag är det med vördnad och respekt för den individ som fallit för hennes kula hon tar ut, hänger, styckar och äter. Självklart får hennes kära familjemedlem och jaktpartner Sessan sin del. Över mattallriken kan hon berätta historien om matens ursprung, om individen hon skjutit, var den fallit och hur jakten gick till. För djuren är döden en naturlig del av livet.

Sällskapshundägare

Allt det där kan vara svårt för oss sällskapshundägare att förstå. Jag har varit en av dem. En som inte såg skönheten i jakten. Idag, tack vare en flytt för många år sedan till Småland och därav möten med många dedikerade jägare och deras vackra hundar, har jag förstått vad de gör och varför. Inte bara för viltet, för hundarna, för skogen. Jag respekterar det. För det är fint. Om det görs med respekt.

Vi vanliga sällskapshundsägare behöver inte sky jakthundarnas framfart eller oroa oss för att bli beskjutna så här års, de har koll på läget, de hör och ser oss långt innan vi är medvetna om var de är. Deras måltavla är vilt, inte folk eller våra hundar. I kommande pappersupplaga av Härliga Hund kan du läsa mer om hur detta samspel mellan oss och jägare kan gå till. En viktig ståndpunkt de ofta har är att skogen är stor nog åt oss alla.

Peace out/

Carro, Krutor och Koi

 

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail