Alla som vill, kan utvecklas

Alla som vill, kan utvecklas
Annons

Min förra hund – han med stort H. Han det fortfarande river i brösten av längtan efter. Han hade inte förmågan i början. Förmågan att anpassa sig, det som förra veckans blogg handlade om. Han utvecklade den. Boss var en omplacering med brokig härkomst.

Jag var tacksam den dag han slutade vilja ta livet av alla som önskade umgås. Det krävde ett arbete som får katolska väggmålningar i Rom att framstå som helgpyssel. Men han var uthållig och jag envis. Det ska gå sa vi, och så det gick.

Han nådde slutligen en inre balans och på köpet fick han fina vänner. Stora, vildsinta som hajade starka känslor var hans preferens på kamraterna. De som brottades och bets utan att mena allvar, samtidigt som de lekte med just den gränsen. Vi höll oss mest till hundar som förstod hans sätt. Det blev roligast så. Samtidigt behövde han inte ändra på sitt sätt i och med det valet.

En tuss dök upp

Men en dag dök en tuss upp. En cavalier. Och matten sa ”Låt dem hälsa” och jag tänkte ”Hatar hon verkligen sin hund så mycket…” Och sen, innan jag hann reagera, tog min socialt inkompetenta best (med skylten ”jag undergår psykologisk rehabilitering” i sin håriga panna) sjumilakliv rakt emot tussen. Jag tror jag blundade lite. När jag öppnade gluggarna såg jag hur den dödsdömda tussen löste läget. Han må ha vägt lika mycket som min hunds mjälte, ändå vände han sidan till och beskådade himlen som om den vore det sixtinska kapellet.

Cavalier med superkrafter

Jag minns inte om cavalieren hade super krafter och fysiskt stod pall schäferkorsningens frontalkrock, eller om schäferkorsningen hoppade över tussen i sista stund. Men någonstans mitt i allt, blev de vänner. Boss blev Bosse och släppte kylskåpet, bytte slängtraven mot dansanta skutt och tassade till luften på behörigt avstånd ifrån tussen… och log. Jag gapade mest, tussens matte såg ut som om det var vilken vardag i veckan som helst. Hon fattade inte att hon hade en cavalier med superkrafter.

Umgås med hundar

Bosse lärde sig saker i livet, som att leka med andra än de kralligaste och kaxigaste, även om just den typen förblev hans bästisar, de han njöt mest av att tumla runt med… Men han kunde också umgås med hundar som föredrog att sitta och viska i hörn. Den resan kanske är nyttig, för man måste ta fram sidor i sig själv som inte är ens norm, man måste lära känna hela sitt spektra. Den resan kanske gör dem till helare hundar på något vis. De som varit i obalans.

Hjälpte arga och rädda hundar

I slutet av sitt tumultartade liv hjälpte Boss mig att hjälpa hundar som var arga och rädda. Vacker var han och arvet han lämnade efter sig likaså. Det river i bröstet, än i dag. Men mest blir det varmt. För jag fick ha honom, och han mig. Ett tag.

Peace and Love!

/Carro, Krutor och Koi

p.s. Hunden och matten vi mötte var inget slumpmässigt möte mellan två okopplade, det rådde ingen större risk för ihjälstyckning av cavalier. Ingen risk alla inblandade inte var med på, i vilket fall. Det var ett socialiseringspass som gick som det skulle. Så ingen tror att jag förespråkar frihet under ansvar för hundar med ögon som kan svartna. Det ansvaret ligger alltid på oss tvåbenta som väljer att leva med dem.

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail
Annons