Personkemi doggystyle

hundsämja grannsämja arga hundar Härliga hund Carro Alupo

Jag må vara lite av en schäfer, jag kanske har integritet och föredrar en handfull nära vänner jag verkligen litar på. Jag är oerhört tacksam för mysiga bekantskaper som förgyller. Men det är få personer jag trivs så innerligt med, att jag vågar släppa dem allra innerst.

För mig tar det tid att komma dit. För det är en resa, resor tar tid, och de bör innefatta gemensamma erfarenheter, långa samtal, fall och flygturer, så förtroende kan gro. Det är ingen självklarhet bara för att man är grannar, delar dansgolv, hundrastgård eller tågkupé.

Hade någon tryckt in mig på en knökfull nattklubb (heter det fortfarande så?!) och sagt ”Han/hon där, hen… hångla med henom!” och typ pressat ihop oss, då hade jag gett någon en dansk skalle i smyg och sen begett mig, eller garvat rakt ut och stolpat åt ett helt annat håll.

Nu när jag tänker efter bör jag nog köra garvet innan dansken…  Hade någon tuttat ihop mig med en ny ”bästis”, i en sovvagn, på en tolv timmar tågresa till fjällen, utan att jag fattat tyckte för personen i förhand, hade det känts lite kymigt. För tänk om det är en sån där person som jag aldrig lyckas umgås med utan att känna mig som en taktlös grizzlybjörn så fort jag typ mig själv, en sån som alltid ser bekymrad och oroad ut när jag – ja, är mig själv – då hade det varit kört. I tolv timmar. Påtvingat umgänge kan resultera i danska skallar eller kymiga känslor. Så enkelt är det bara.

Personkemi

Hursomhelst. Ibland, och med ibland menar jag ofta, så glömmer hundägare lite, och med lite menar jag totalt, att hundar är precis som vi människor på sätt och vis, och med på sätt och vis menar jag asmycket. Det råder mer eller mindre personkemi mellan hundar. Om vi i vårt ambitiösa, ivriga, välmenande – tänkte på det när vi försökte hitta lekkamrater till våra fyrbenta vänner, så skulle det nog gå mycket mindre hål i hundar. Och med mindre menar jag bokstavligen mindre, och färre.

Grannsämja

Det behöver inte vara fel på en hund för att den blir skitsne på grannhunden. Grannhunden kanske är asjobbig – för just den hunden, men kanske inte för en annan. Det kan vara så att båda hundarna är fullt normala. De gillar bara inte varandra. Men eftersom vi är grannar och det finns något som heter grannsämja, så vill vi även att hundarna ska vara i sämja. Men vi borde nog fråga dem först, om de vill vara det eller ej. Med det sagt menar jag inte att vi inte kan lära hundar acceptera varandras närvaro utan blodvite… men det kanske innefattar koppel och staket istället för en omfattande psykologisk utredning av hundens eventuella mentala brister.

Ingen är ett psykfall

Jag var ute på ett sådant fall nyligen (både hundar och mattar har gett mig tillåtelse att dela med mig av det hela). Jag kände mig lite som Dr House när jag efter 2 minuter utbrast: ”Era hundar ogillar varandra bottenlöst och det går inte att lösa. Det är inget fel på någon av dem, de passar bara inte ihop, alls. Så är det med den saken!” Det var inte riktigt den målbilden grannarna hade med mitt besök. Men sen drack vi kaffe och la en plan som förhoppningsvis lägger grogrunden för en vänskap hundarna emellan, eller inte. Sen fick Koi och Krutor bevisa att grannhund nr 1 inte var ett psykfall, vilket folk hade börjat tro. Och det visade sig att grannhund nr 1 gillade både Koi och Krutor, och gör man det är man verkligen inget psykfall, för det är bara psykfall som inte gillar mina hundar. Och alla i grannskapet köpte det argumentet. Jag tycker de är kloka.

Kallprat och staket

Hursomhelst. Vi la en plan. Och de följer den. Men resultatet kan ändå bli att grannhund 1 och 2 inte tycker om varandra men de kanske inte kommer slåss. För att de inte kan. Inte för att de inte vill om någon (typ deras mattar) trycker dem emot varandra och säger ”Bli bästisar, så ja, hångla lite är ni vänliga”. För ingen av dem vill hångla. Inte med varandra i vilket fall. Men de kanske kan tänka sig vara bekanta, kallprata, på håll, med ett staket emellan. Det kanske är bäst så. För grannhund nr 1, han är asbra på danska skallar. Och grannhund nr 2 är väldigt intensiv. Och det är inget fel i det. Förmågor behöver inte definiera vem man är, bara ens handlingar gör det. Och om man handlar eller ej, det kan helt bero på vilka omständigheter man ställs inför. Så staket kan vara bra, just därför.

Peace out!
/Carro, Krutor och Koi

 

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail

Kommentarer