Valpträffar och dumhuvuden

Valpträffar och dumhuvuden

Kan folk bara sluta säga dumma saker till varandra. Det blir så nedrans dålig stämning. En valpträff krossade mattens självförtroende. Men det var inte henne det var fel på. Inte alls.

 Kaffe, bullar och solsken

Valpträffar är ofta mysiga. De små tultar fram och återförenas med sina syskon, ett par ögonblick och sedan ligger alla åter i en stor hög; brottas, kivas, kelar och leker. Och mammatiken får nöjt beskåda och delta, hälsa på sina små för att åter sakna dem när de går. Sånt är hundlivet som avelstik. Uppfödaren får se över arbetsresultatet och valpägare för möjlighet att se sin ögonsten ur ett nytt ljus och få funderingar och frågor besvarade. Kaffe. Bullar. Solsken. Och slutligen ett gäng trötta valpar.

Sådan är naturen

Ibland är det så. Ibland är det inte alls så. Valpträffar brukar upphöra efter ett tag. Typ innan könsmognad tack. För mötet mellan parningsbenägna med snarlik genetisk uppsättning och med avkomma i åtanke ska i naturligt tillstånd leda till gruff som skapar avstånd för att minska inavelsrisken. Sådan är naturen. Sådana kan hundar vara. Och förresten är det inte så himla lätt att hålla sams som syskon ändå. För sådana är syskon.

Han ville mest ligga

Så en kullträff kanske inte var den bästa av idéer även om det lät trevligt. För trevligt var vad som förväntades den där dagen då Louise tog med sig sin Pax och åkte på syskonträff hos uppfödaren. Stämningen var lite tryckt från början, men de flesta hundar redde ut det. Men det gjorde inte Pax. Han ville mest ligga. Och sen ville han mest flytta på alla. Och sen ville han mest åka hem. Egentligen var det inte så mycket han, mest hans hormoner. Det var verkligen inte hans mattes fel. Men det fick hon tyvärr höra om och om igen. Tills nyckeln som vreds om i billåset var blöt av hennes tårar.

Lika ”trevlig”

Med sig hem fick hon en uppvarvad Pax och ett dåligt självförtroende. Hennes ledarskap var det fel på, hon hade tränat honom illa, socialiserat honom för dåligt och fått erbjudandet att lämna tillbaka honom. Lämna tillbaka honom? Hon älskade ju honom. På uppfödarens rekommendation tog hon kontakt med en hundcoach. Han var lika trevlig som uppfödaren så allt blev liksom värre. Sen sa en god vän till henne, att alla utom hon och Pax troligtvis var dumma i huvudet. Lite grann i vilket fall. Det var det enda som magkänslan höll med om.

Så var det med den saken

En kollega till mig tog emot hennes samtal. Ett samtal räckte med en förklaring som gick att förstå sig på. Det var inget fel på henne eller Pax, det var bara omständigheterna. De träffades för att utvärderade Pax sociala kompetens, den var som den skulle i en hund som han. Han behövde vare sig kastreras, domineras eller dömas ut. Han behövde bara förklaras. Så var det med den saken.

Peace out!

/Carro, Krutor och Koi

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail

Kommentarer