Fem meter förändrade våra liv

Carro och hennes fina hund Koi

Ibland kan något som känns helt oövervinnligt lösas väldigt lätt om man bara ser det ur ett nytt perspektiv. För Kerstin och Elsa var det precis så. De hade bråkat länge och väl, i nära tre år om samma sak. Men det var också det enda de bråkade om. Uppenbarligen en viktig sak för dem båda, så viktig att det inte gick att kompromissa om. Hundtränare efter hundtränare gav upp hoppet.

De var lika de där två, både till sättet och utseendet. Båda med bärnstensfärgad ivrig blick och silkeslent lockigt blont hår, eller okej, en av dem hade päls. Det var en bestämd dam med en än mer bestämd Irish soft coated wheaten terrier som tågade fram på avtalad tid. Både dam och hund hälsade med samma pondus.

Hopprep och klippdykning

”Det här snöret här, det är vårt problem!” proklamerade matten Elsa medan hon svängde läderremmen som ett hopprep. I andra ändan tog sofftisen Kerstin spjärn, likt en klippdykare kastade hon sig sedan hejdlöst, utan självbevarelsedrift rakt ner i diket med nosen före i jakt på dofter. Kerstin for ofrivilligt efter vrålandes: ”Ser du, hon är heeeelt oresonlig!”. Elsa såg ut att säga ungefär samma sak.

Peka finger åt ”träning”

De visade mig alla koppelövningar de haft i läxa i tre år, utan att någonsin vara i närheten av ett godkänt på provet. Jag undersökte Elsa i jakt på fysiska orsaker. Fann inga. ”Hon mår fint, hon är bara envis!” fortsatte matten i ett tonläge som fick mig att tro att jag bar en Jag hör dåligt, snälla prata tydligt t-shirt. De var nog rätt trötta på hundtränare de där två. Så vi pekade finger åt inlärningspsykologin den här gången. ”Här!” sa jag och tryckte en lina i näven på damen som mötte gåvan med en skeptisk uppsyn. ”I tre år har ni tjafsat om utrymme, avstånd och takt. Du och Elsa må vara väldigt lika, men ni har helt olika intressen när ni går ut. Hon vill saker du inte bryr dig om. Hon vill nosa, på allt, hela tiden. Du konkurrerar med henne om det viktigaste hon vet. Sluta med det. Ge henne möjligheten att nosa klart. Har du inte ro att stå still så gå fram och tillbaka i linans längd. Dra inte i henne, då drar hon i dig.” Mattens blick frågade mig om jag var från vettet. Jag svarade inte.

1980 – tålamod borttappat

Vi kopplade om och stoppade 1,8 meter koppel i bakfickan och gav istället Kerstin fem meter ”egentid” på promenaden medan jag klickertränade fram mattens tålamod. Det gick bra. Faktiskt jättebra. Jycken blev som förbytt. Hon for runt i glädjefnatt, vallade sin matte, gläfste och for upp och ner i diken utan att sträcka linan. Det gick bra för matte med. Hon hittade sitt tålamod som hon medgav att hon tappat på 80-talet.

Så var det med den saken

Sen övade vi stopp, höger/vänster och inkallning, alternativ till att använda linan som kommunikationsmedel. Det var med mungiporna mot öronen jag läste mejlet jag fick två veckor senare. Ämnesraden var just ”Fem meter förändrade våra liv”. Måhända lite dramatiskt, men vad kan man förvänta sig av två ivriga blondiner. De bråkade inte längre utan de promenerade tillsammans, mer än som tidigare, då det var mer samtidigt än tillsammans. Hunden Kerstin var nöjd och Elsa var tålmodig. Och så var det med den saken.

Peace out!

/Carro, Krutor och Koi

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail

Kommentarer