Stockholm i mitt hjärta

Stockholm i mitt hjärta

Min expertis inom hundpsykologin är trauma och traumabearbetning. Så för den sakens skull jobbar jag mest med det. Gång på gång träffar jag hundar som upplevt händelser som traumatiserat. Ett klassiskt symptom är rädsle-betingning. En koppling mellan en trigger och en minnesbild av traumat. En länk som alstrar rädsla i hunden då en återupplevelse av traumat aktiveras. Ibland sker det dagligen och fortsättningsvis långt efter att händelsen ägt rum.

Minnesspöken

Till exempel kan en hund bli brutalt överfallen av en stor svart hund och därefter utveckla starka rädslor och/eller aggression mot just stora svarta hundar. Om händelsen upplevts som livshotande leder erfarenheten till en generalisering – alla svarta hundar blir farliga! Tyvärr diskrimineras inte enbart den attackerande svarta hunden ut. Alla åker dit och ses som potentiella hot. Hunden ryggar paniskt vid åsynen av allt stort, svart, fyrbent och pälsbeklätt. Kopplingen är svårpåverkad, den sitter hårt och kräver ett adekvat holistisk rehabiliteringstänk för att rubbas. Om hunden går obehandlad lever minnesspöket kvar och fortsätter skrämma slag på jycken i tid och otid. Förhöjda stressnivåer blir följden och de långsiktiga bieffekterna av det är snart ett faktum.

Trots att dessa rädslorna är kopplade till det förgångna triggas de alltså i ett nuläget där de egentligen inte hör hemma. Hunden kan uppleva mötet med en neutral svar hund som lika påfrestande som att möta den hund som gått till attack. Minnesbanor och inlärningsförmågan sätts i obalans. Det sätter sig så här djupt just för att händelsen upplevdes som livshotande.

Fördomar föds ur rädsla

Vi kan förenklat säga att dessa hundar även får fördomar. Förutfattade meningar de inte kan styra över. Traumahundar kan inte intala sig själva att sluta reagera på detta vis, den fysiologiska rädslereaktionen sker per automatik då händelsen etsats sig fast och inspirerat det omedvetna att skapa en nyfunnen överlevnadsfunktion. Inte förrän traumat bearbetats och nya positiva erfarenheter fått ta över och kväva de förgångna kan obalansen vända. Oron kan alltid finnas kvar i hundens bakhuvud men jycken behöver inte längre bli livrädd vid åsynen av svarta hundar. Har du en traumapåverkad hund råder jag dig att söka adekvat hjälp så din hund får ro.

Låt oss sätta oss bredvid alla

Med tanke på effekten av traumatisering bör vi som upplevt trauma, direkt eller indirekt, vara medvetna om de fördomarna som kan alstras i oss. Vi människor kan resonera med oss själva, själva söka hjälp och bli kvitt våra kvarlevande rädslor. Kväva dem istället för att ge dem syre via en offerroll. Så vi inte börjar titta snett på, misstänka, ta avstånd ifrån en viss karaktär. Så våra fördomar inte tar vid och gör mer skada i ett redan skakat samhälle. Jag är Stockholmare. För alltid och evigt även om jag bor i Småland. På sistone har mitt hjärta och mina tankar varit i vår vackra huvudstad. Min oro ligger i efterskalven, i vad vi gör av de rädslor som terrorbrott skapar. Låt oss råda bot på dem så de inte spelar framtidens förövare i händerna. Låt oss inte hata alla stora svarta hundar. Låt oss sätta oss bredvid alla på bussen.

Peace out!

/Carro, Krutor och Koi

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail

Kommentarer