Lever hundar i fångenskap?

Lever hundar i fångenskap?

Lever hundar i fångenskap? Han ställde frågan som om den hade ett enkelt svar. Men såg nog på mig att så inte var fallet, för han tog sig ett äpple och slog sig ner. Svaret är mångbottnat och beror kanske mer på hur man väljer att se på det än på hur det konkret är.

För ja, de lever i fångenskap. Vi har köpt våra hundar, de är en handelsvara och klassas som egendom i lagfrågor, vi äger dem. Vi leder runt dem i rep fästa kring deras halsar. Men i hjärtat äger vi inte våra hundar. Vi har dem. Och de har oss. Får kopplet vara ett vänskapsband vänds känslan. Samspelar vi istället för domderar vänds tyngd till lättnad. Och först då kan vi flyga. Då vänds fångenskap till frihet.

Fria som vinden

Varje gång jag skriver hundägare eller ”den” om en fyrbent han/hon känns det konstigt. För det är inte min sanning. Samtidigt lever våra hundar inramade av staket, våra väggar, koppel och linor, hundgårdsnät och våra kommandon. Men känner de sig som fångar? Vissa gör nog det. Medan andra känner sig fria som vinden. Hur skiljer de sig åt?

Toner av önskningar eller krav

Jag tror det handlar om vad relationen fyllts med. Ljuder dina kommandon på toner av önskningar eller krav. Beordrar du eller ber du. Rycks det eller leds det i kopplet. Skyddar staketet din hund eller stänger du in. Haglar hårda tag oftare än ömsinta klappar. Tillåts hunden vara hela sig själv så långt vi kan erbjuda den möjligheten. Då finns frihet. Frihet som känsla. Kanske inte som definition på om vi sitter fast eller ej. Frihet. En relations viktigaste inneboende gåva. Vi kan ge hundar frihet på det viset.

Hundars storhet

Så nej, de flesta hundar lever inte i fångenskap. För vi hundhavare brukar vara fulla av inkänningsförmåga, empati, förståelse och vilja att vara våra hundars vänner och inte enväldiga chefer. Och de som inte har förmågan. Tinar ofta i hundars närvaro. De suraste av mattar och de vresigaste av hussar brukar precis som i Disneys Frost tina av kärleken hundar hejdlöst sprider omkring sig. Det är det fina. Det fina med människohjärtan och det fina med hundars storhet.

O   k   e   j       m   a   m   m  a  !   Men kan vi leka att jag är en slimesprutande drake och att du är min bortrövade unge nu??? Han hade ätit upp äpplet och tröttnat på sin mors utlägg om hundars frihet. Så nog om detta, nu går jag och leker bortrövad drakunge om någon undrar.

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail

Kommentarer