Himlen på jorden

Carro och hennes fina hund Koi

Livet. Vi bör inte låta det gå oss förbi. Vissa gör det. De ser ut lite som en hund i ett bollhav i blicken. De som hoppat in i ekorrhjulet och aldrig hoppat av, trots magknip och håravfall. Vi har mycket att lära av hundar. De skulle sällan självmant kuta runt med magsyra upp till öronen utan att reflektera över vad 17 det var för fel på dem. De skulle med stor sannolikhet tagga ner, gå och nosa nån annan hund i baken, gnaga på ett ruttet kadaver eller springa så fort på ett fält så öronen fladdrar högt över huvudet istället. För sådana är ofta hundar. Om de får möjlighet.

Hundars kall

Vi är skyldiga oss själva och våra närstående att vara närvarande. På köpet kanske tankar om vårt inneboende syfte poppar upp, vårt kall. Vad vi vill lämna efter oss och hinna uppleva här på jorden. Jag diggar kall. Hundar har kall. I mitt möte med dem verkar en vanlig orsak till att de inte får nå sin potential vara den mänskliga bromsklossen. Kanske för att människor är mer lika myror än hundar. Vi har massa nedrans saker att göra hela tiden. Jag diggar människor som hoppar ur det där hjulet. Mer än de som aldrig varit inne i det. För det är mycket svårare att kliva av än att aldrig kliva på. Och jag diggar människor som gör det i inspiration av andra. Kanske en hund. Varför inte. Kanske på grund av en hunds kall. Varför inte. För vissa hundar kommer till oss. För att slita ut oss ur fåniga hjul.

Himlen på jorden

En prickig hund hjälpte mig loss en gång i tiden. En tid i livet då jag behövde det som mest, för jag hade fastnat. Matte matte kom vi springer. Var? Varsomhelst. Och vi sprang. Han asgarvade. Och till slut fick han även mig att fnissa. Den jycken fick mig att göra galna saker tillsammans med honom. För han hade inte haft det på något annat sätt. Han kunde inte leva en enda dag av sitt liv utan att vända upp och ner på mitt. Han hade karisma nog att motivera mig till att öppna stängda portar. Han gläntade på dem och visade att himlen finns på jorden. Han hade rätt. Jag tänker ofta på honom. På hans energi, urkraft och livslust. Vi kan låta hundar visa oss livet, ur deras perspektiv. Det blir vackert. För hundar ser på livet rent. Oftast gör de det.

Upplev det du annars går miste om

Jag anar att du upplevt detsamma. Om inte kan jag varmt rekommendera att hänga på jycken när han vill hitta på lite märkliga saker. Du kommer uppleva något du annars hade gått miste om. Det kan innebära att bli släpad rakt ut i skogen, upp för ett berg för att bli  lamslagen av en vacker utsikt. Eller så snubblar ni över en hög med fantastiska pinnar din vän ämnade flisa sönder. Hur som helst. Hellre kul än inte.

Ta i hunden med mer än händerna

Brukar ni alltid gå den där vanliga runda kring kvarteret? Stanna vid en korsning och låt hunden välja ut riktning. Är skogsvägen er räls, häng med jycken in bland snåren när nosen pekar ditåt. Kottar i håret är en bra sak. Lyser solen på en vacker ängsmark, spring ett varv… eller tre. Sätt er på en sten och dela på solstrålarna. Uppfyll en dröm, kanske er gemensamma, kanske har ni olika. Och ge er ut på äventyr, stora som små, för de är som balsam för själen. Backar hunden upp och vill bli kliad, öppna upp hela hjärtat och ta i hunden med mer än händerna. Ligg kvar i sängen 5 minuter extra, klia öron och snacka ihop er kring dagens bestyr. Bjussa på ett köttben och sätt tänderna i ett wienerbröd. Berätta för din hund att du älskar honom. De både hör och känner vad vi säger. Och hälsa på honom, som han hälsar på dig. Även vi kan vifta på svansen så kroppen svajar i sidled.

Vi kan vara sådana vi med. Inte bara i relation till våra hundar, utan med våra barn, sambon, vänner och kollegor. Bjussa på ett strålande leende, även mot de som inte kan uppbringa ett eget. Livet är kort. Och vi bör nog vara frikostiga med elixiret som oljar livets maskineriet. För det är hundars vis.

Peace out!/

Carro, Koi och Krutor

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail

Kommentarer