De där små…eller?!

De där små…eller?!

Jag får ett mess av en läsare. En som varit med om något jag upplevt. Som jag tror många har erfarit. De där lösspringande hundarna. De som till och med bits. De som folk verkar ha glömt sätta fast i ett snöre. I läsarens fall handlade det om småhundar som släpps vind för våg, kanske för att de är just små. Saknar de sedan social kompetens, är oförutsägbara och bitska så borde inte bara koppel utan även varningstriangel råda. För även små hundar kan vara farliga.

Handlar det om storlek?!

Definiera ”farlig” trotsar jag genast och näsvist min egen intro. Jag blir lite defensiv i ämnet. För jag är småhundsägare. Och storhundsägare. Det kanske inte är ett småhundsproblem. Det kanske är ett hundägareproblem. Då samma sak sker med stora hundar och mellanstora hundar. Och as små hundar. Men inte så ofta med Skotska hjorthundar. Men för varje gång en storhundsägare har upplevt småhundar som kommer lösa och går till attack, tror jag att småhundsägare har liknande erfarenheter av det omvända. Det handlar kanske inte om storlek som Sköna Söndag Malena basunerade ut på 80-talet.

Eller om hänsyn och respekt

Det handlar om hänsyn, respekt och hundvett tänker jag. Men motsägelsefullt nog tror jag ibland att folk med små hundar utan hänsyn, respekt och hundvett, eventuellt tar allt lite lättvindigare än de som har en 40 kg rottis i släptåg. Just de hundägarna kanske inte förstår att en liten hund vara farlig på samma sätt.

En attack gör också ont i hjärtat

Men fy fan vad de kan vara det. Åter till definitionen farlig. Farlig är man om man orsakar olyckor eller skador. Och en liten hund kan bita, både hårt och hål. Men blodvite och vävnadsskada är inte definitionen på skada. Om det perifera nervsystemet får sig en smäll eller ej är irrelevant. Att bli attackerad, oavsett utgång, gör också ont i hjärtat. Och gör det ont i hjärta hamnar känslor i gungning. Det kan bli ett himlans trassel att reda ut i efterhand.

Sviterna som följer av otryggheten som sätter sig

Som storhundsägare erkänner att jag tycker det är obehagligt när små ilskna typer kommer framfarande. För om mitt svarta muskelberg får nog kan jag inte plocka upp honom och hålla bjässen i famnen tills den rabiata chipmunken fångats in. Och om upplevelsen gör ont i kropp eller själ så bör han ha rätt att försvara sig om jag inte har möjlighet. Något annat vore väldigt mycket begärt. Men då kommer det troligtvis bli farligt för den lilla. Vare sig det är min storas intention eller inte. På grund av styrkeskillnaden. Jag vill inte behöva se Koi i försvar mot någon liten som riskerar att gå sönder. Och jag vill inte erfara Koi efter han har behövt göra det. Sviterna som följer av otryggheten som sätter sig kommer nämligen som ett brev på posten.

Avdramatisera eller upp till kamp

Så hur fanken kan vi lösa dilemmat. Jag tänker så här. Hundägare, till små, stora eller lagom stora hundar. Ta ansvar, visa varandra respekt och använd det där snöret om det behövs. För er som möter de lösa, prova att kasta en näve godis i huvudet på den framfarande. Du kan lyckas avdramatisera det hela och lämna ett godissök bakom dig medan du och dina går vidare. Om det inte funkar, ställ dig emellan och schasa bort huliganen om det går. Det är inte alltid det gör det. Men testa. Bli stor, försvara er. Går det inte, så går det inte.

Vi bör vara ett enat folk

Sen tänker jag att vi kan försöka förstå varandra. Alla kan fela. Alla kan tappa ett koppel. Alla kan tro att det där kommer inte att ske, tills det sker. Det är mänskligt. Men sen lär man sig. Och sen tar man sitt ansvar. Om alla gjorde de två sistnämnda hade problemet inte varit så utrett som det faktiskt är.

Sen kan vi försöka prata med varandra. Försöka förklara för de återkommande vi möter vad deras hundhållning gör med vår. Vänligt kan vi förklara det. Utan att skrika. Det landar ofta djupare om man kan tala lugnt, från hjärtat. Vissa är mottagliga. Andra inte. I värsta fall kanske man måste anmäla. I många fall går det inte. För det är ett slumpmässigt anonymt möte. Och det är just därför det är så surt. Och det är just därför det är så viktigt. Vi behöver visa varandra hänsyn. Så vi med hund (och de stackarna utan för den delen) får trivas och frodas i samspel med varandra. Med. Inte emot. Vi är, eller bör vara, ett enat folk. För vi älskar en gemensam nämnare.

Namaste!

/Carro, Krutor och Koi

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail