Man kan älska en hund så mycket…   

Man kan älska en hund så mycket…   

Så mycket att det gör hiskligt jävla skitont att förlora henne. Så där ont som man inte ens kan haja att det kan göra innan man känt sån smärta. Avgrundsont. Så man vill skrika rakt ut, hela tiden. I dagar. Eller så blir det bara tomt. En tystnad som skär i öronen.

 Jag har förlorat en vän. En oerhört god vän till mig, hennes hund har gått bort. Men 1) den gick inte bort, den dog. Den strosade inte bara iväg och kan komma tillbaka. Inte i fysisk form. Aldrig mer. Det är in i helvete skitpissigt. 2) hennes ”hund”?! Kan det låta mer banalt. Det var inte bara hennes hund. Det var hennes bästa vän. Hennes själsfrände. Och delvis av den anledningen var jycken även min vän. För sån är vänskap.

För det är jag henne tacksam

Jag kände tiken i 12 år. Hon har lärt mig saker. Och jag har hjälpt henne med saker. För hon var väldigt rädd som ung. Hon i sin tur har hjälp sin matte med ännu mera saker. För sådan är hon. Sån var hon. Och för det är jag henne tacksam.

Fastetsade i hjärtat

Åter till den där smärtan. Den är inte min den här gången. Den är min väns. Men jag känner den alltför väl. Och man kan älska en hund så mycket. Det kan man. Så mycket att det är likvärdigt vilken familjemedlem som helst. Det kan kännas som om livet aldrig kommer bli sig lik, för det blir aldrig det. Det blir annorlunda. Och det kan kännas som att man aldrig kommer ta ett enda djupt andetag någonsin mer. Tills den dagen det sker. Då önskar man nästan att det inte skett. För att gå vidare känns som att glömma. Men det är inte det. Inte alls. För man glömmer aldrig sina hundar. De är fastetsade i våra hjärtan för alltid.

Den där tomma blicken som verkar vara ens enda sällskap, den kommer bytas ut, ögonbryn kommer höjas igen och orken kommer komma åter. Och alla de där jävlarna vars liv fortsätter som om ingenting har hänt, de som inte verkar haja att allt har gått under, de kommer åter vara medmänniskor. Men det är skit samma just nu. Just nu gör det bara ont. Överallt. Hela tiden.

Sorg kan vara vackert

Sorg kan vara lamslående. Men också vacker. För den tyder på att någon som fattas en varit oerhört älskad. Det är fint. Och om man känner efter, kanske riktigt djupt inne och samtidigt långt i fjärran. Så är den där älskade precis i närheten. I hjärtat och i himlen samtidigt på något sätt. Det kan kännas så. Och vad vet jag, det kanske är så.

För allt och lite till…

En sak är säker. Tårar bränner bara innan de får falla. Och alla som rinner eller blinkas undan för en hunds skull, behöver man inte be om ursäkt för. För man kan älska en hund så mycket. Det kan man. Och det gör vi. Vi som delar livet med dem på riktigt. För de tillåter inget annat de där pälsbeklädda själsfränderna. De är alltid vid vår sida, oavsett i vilken form.

 

Till Piri. För allt och lite till.

 

Kärlek/

Carro, Koi och Krutte

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail