När allt går åt skogen …

arg schäfer
Ibland går allt man tänkt sig käpprätt åt skogen. Viljan var stor, engagemanget större, motivationen störst. Men ändå höll det inte hela vägen. Ändå blev det så sablans fel. Så fel att en hund blev lite gnagd på, en brevbärare arg, en tant rädd och släkten splittrades en aning. Med en aning menar jag att ingen ringer längre. Och här sitter nu du, med ett par blåmärken och ett hundåbäke som alla utom du verkar hata och ingen verkar förstå. Hur du ska ställa allt till rätta har du ingen aning om.

BEJAKA DINA MISSAR

Så kan det gå. Och det är väl inget som helst fel i det. Det kanske är någons fel, kanske lite ditt, men det är inget fel I det. Så fort vi börjar applicera rätt- och felkonceptet på missar är det svårt att lära av dem. Det leder i stället till skuld, kanske skam. Okonstruktiva känslor. Jag brukar bejaka mina missar. Eller vänta, det gör jag först efter att jag vältrat mig i dem ett tag, men sedan, sedan välkomnar jag misstag jag gjort och försöker låta dem motivera mig till personlig utveckling. Sorry om jag blir lite väl Deepak Chopra på er. Men jag tycker faktiskt så här.

KANSKE INTE HELT OPTIMALT

Det var kanske inte helt optimalt att köpa en schäfer av brukssort, när du egentligen inte har tid att träna eller motionera den som vuxen. Det fanns kanske inte så mycket logik i att låta den vakta tomten obehindrad som valp, kasta föremål och skällsord efter den som unghund och sedan anse att brevbärarincidenten var oförutsägbar. Och att det kanske inte var jätteklokt att inte socialiseringsträna jycken med barn, det kändes irrelevant tills för 3 år senare när syskonskaran din oansvarigt började yngla av sig och besökande småfolk började krypa runt bland tuggben, och det blev lite högljutt …

Kanske inte helt optimalt.

Nej, tanten borde inte ha klappat hunden när han satt uppbunden och oroade sig över var du var, men sådana är tydligen vissa tanter. Och nej, det var kanske inte Havanesens fel att hon liknade din hunds favorit-pipleksak. Och engagemang och uthållighet är inte fina attribut att lyfta fram när grannen klagar över vad din hund gjort mot hennes köksstol medan ni fikade.

KANSKE      INTE         HELT          OPTIMALT

VARFÖR?

Pling”, polletten har trillat ner. Och då behöver vi komma vidare. Jag tycker hundägare som satt sig i obekväma sitsar med sina hundar borde göra just det. Gå vidare, mot lösningarna. Att stå stilla och klanka på sig själv alltför länge leder inte framåt. Ta i stället jycken och be någon som vet vad du behöver veta om hjälp. Hitta svar på varför det blev som det blev. Kanske varför din hund gjorde som han gjorde, och varför du agerade som du gjorde. För det är alltid ett samspel.

MER KOMPLEXT ÄN SÅ

En del säger ”… Det är ju alltid hundägarens fel!” NEEEEJ!!! Det är inte alltid bara hundägarens fel, säger jag. Ytterst sällan är det bara hundägarens fel. Det är alla inblandades fel. Till och med den rädda tantens fel lite grann. Eller ganska mycket. Byt ut fel, mot att vara en påverkande faktor. Det är mindre laddat och mer konstruktivt att se sig själv som en påverkande faktor än som orsaken. Och det är ofta mer komplext än att någon enstaka krake är orsaken till allt jycken väljer att ta sig till. Däremot kan en enda liten människa, vända på steken. För hundar vill ofta förändra sig när det blivit fel. De vill ofta tillbaka till harmoni, acceptans och samspel.

TRASIG BANJO

Ibland tror jag att vi försöker vara för duktiga. ”Jag kan själv!” Men hur ska man lösa något själv om man inte har en aning om hur det hela hänger ihop. Det är som att tro att man kan pröva sig fram som erfarenhetslös och outbildad pianostämmare. Good fucking luck! Du är inte dålig för att pianot låter som en sönderslagen banjo efteråt. Det innebär inte heller att du inte kan stämma ett piano. Det innebär bara att du inte lärt dig det ännu. Detsamma gäller hundträning; du kan testa massa you-tubade eller (gud förbjude) tv-inspirerade metoder. Löser det inte ditt problem (troligtvis förvärrar det problemet) är det inte DU som är problemet. Du är bara på resande fot, mot målet, mot lösningen. Du behöver testa lite först.

(Jag lekte rörmokare häromdagen … Det gick så där …!)

Orkar du och din hund med testandet, so be it! Men när ni har tröttnat, om problemet kvarstår, eller innan ni ens orkat prova (vissa kallar detta mognad … Inte jag) … Så hör av dig till en hundföretagare som har utbildning och koll. Kanske rent utav en H-märkt sådan. Det finns ingen skam i det, det är inget nederlag … Snarare tvärtom. För vem fanken vill ha en trasig banjo till hund.

VAR SNÄLLA MOT VARANDRA

Och till er som behagar tissla, tassla, slänga blickar efter någon som har lite issues med sin pälskling. Shame on you! Ni bör förstå att vem som helst kan hamna där. Några av de mest hundkunniga jag känner, har ett par ”pajade” hundar bakom sig. Det blir så ibland. Av olika anledningar. Det sorgliga vore om ingen kunskap eller utveckling kom ur det.

Peace out!

/Carro, Krutor och Koi

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail

Kommentarer