Vad vore jag utan dig, min vän …

Carro och hennes fina hund Koi
I går gjorde han det igen. Gav mig gåshud. Värmde mig rakt in i själen, trots minusgraderna i luften som omgav oss. Gjorde mig så stolt att jag fick blinka bort glansen i ögonen. Det är alltifrån sällan det sker. Snarare ofta. Men varje gång blir jag så berörd. Varje gång påminner han mig om varför jag älskar honom så innerligt och gränslöst. Inte för att jag behöver påminnas. Men han gör det ändå.

Koi kom till mig lite av en slump. En underbar vän nämnde ett gäng blandrasvalpar som hade råkat äntra livet. En tjuvparning. Sann kärlek gav oplanerad avkomma. När jag hörde korsningen: jämthund, schäfer, amstaff, labrador, rottweiler … Då drog jag öronen åt mig. När jag träffade Koi, drunknade jag i hans ögon. Alla hundar kommer till oss av en anledning. Det tog ett tag innan jag förstod Kois egna syfte med att vara en del av min flock. I min flock har hundarna givna yrken. Och med tanke på vad vi jobbar med, så brukar det bli hundgöra för jyckarna. Men Kois expertis var oklar i början. I dag är den solklar.

Han kunde redan allt

De senaste åren har hans egna inneboende kall blivit väldigt uppenbart. Och han är HELT sensationell på sitt jobb. Han visade mig vad han ville hjälpa till med. Sedan har jag lärt honom en liten del, medan Krutor har lärt honom massor. Men mest, mest av allt kunde han nog redan allt den dag han föddes. Hans jobb är hans superkraft. Och den är så fin.

Oerhört fantastisk

I går jobbade vi med en traumatiserad rädd liten hund, som tog till ett offensivt utlopp för att hantera sina känslor. För så kan det bli om man blivit attackerad och påflugen flera gånger. Om man varit med om skit. Efter utredning och analys, upplägg av behandlingsplan och genomgång av träning och beteendeterapi gjorde jag valet att låta Koi göra sitt. För att vända känslan hos hunden, för att lotsa den lilla rädda genom sin ängslan. För att visa att stora svarta hundar kan vara oerhört fantastiska. För att få den lilla att lämna vår träningsplan med högrest huvud och avslappnad svansföring.

Når dit han behöver nå

Min svarta riddare kliver ut, vet att han är i tjänst och börjar genast jobba. På håll, på långt håll. Medan jag står och undrar när han ska sätta i gång så har han redan gjort det sedan länge. Och med stor respekt och vördnad för den lillas bagage. Jag vet inte riktigt vad han gör eller hur. Men han gör det. Han når dit han behöver nå. Han bygger tillit, skapar förtroende. Blir fräst åt, sägs till, körs bort och tar det alltid med ro, lugn och förståelse. Ökar avstånd och ger det hela tid. Han bjuder in och släpper fram. Charmar och lockar i lagom dos. Bjuder på en energi som smittar av sig. Som sträcker sig genom trauman och farhågor.

Jag bara njuter

Sedan ställer han sig bakom ett träd och ler busigt, som Emil i Lönneberga på hysshumör. Och den lilla smälter. Stelnar till, ler tillbaka, fnattar och gör en lekinvit. Och hundägarna – ja, deras hakor slår ljudligt i bröstkorgen ”Men, men vänta…. vad händer?!? Så där gör aldrig vår hund!!!” och jag bara njuter. Njuter av att Koi får göra det han är ämnad att göra, njuter av att kunna ge hundägarna hopp och en upplevelse de behöver, njuter av att se den lilla våga sig igenom sin rädsla och njuter av att han, den där stora, svarta, vackra med ett enormt hjärta, det är honom jag delar livet med!

Peace out!
/Carro, Krutor och Koi

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedinmail

Kommentarer